Far fyller femtio
På morgonen den tjugoandra mars vaknade jag av att någon stod i köket och tillagade pannkakstårta. Det doftade kaffe därifrån och det hördes röster. Idag fyller far femtio och ska därmed firas. Det var syster som lagade tårta medan mor kokade kaffe. Han skulle få den där frukosten i sängen och vi skulle komma med presenter och med sång och morgontrötthet, men vi skulle vara glada, för idag var fars födelsedag.
Planer hade gjorts upp sedan några månader tillbaka, finfina planer om jag får säga det själv. Frukosten skulle serveras halv åtta, sedan skulle far köras upp ur sängen och påtvingas kläder. Klockan åtta skulle fasters kille Peter dyka upp med bilen, far skulle fraktas iväg, han skulle fraktas till Skavsta flygplats i Nyköping. Inget skulle han få veta i förväg, inget skulle han ana medan vi satt där i bilen.
Så åkte vi iväg och jag fick hantera filmkameran. Peter delade ut skyltar med titlar åt oss alla. Far fick en skylt som sade “Födelsedagsbarn”, Peter tog den som var märkt “Chaufför” och jag fick en skylt med “Kameraman” på. Jag filmade några snuttar men ljuset reflekterades i bilrutorna och förstörde allting så jag fick invänta en bättre vinkel mot solen.
Jag och bror hade spelat in en födelsedagslåt innan bror flyttade till Tokyo. En födelsedagslåt till far. Jag minns att vi satt där i replokalen och hade en diskussion kring detta med födelsedagslåtar. Hur ska man göra? Vad ska man säga? Ska man hålla sig allvarlig eller skämta bort allt med en massa förhatligt ordvitsande? Ingen vet. Men vi valde i alla fall att skämta bort allt med sarkasmer istället för ordvitsar. Alltid något. Låten blev klar och inspelad och fick titeln “Femtio är halvvägs till hundra och vid hundra har de flesta dött”. Så här går texten:
Minns du din ungdoms glada år?
Mindre mage, längre hår,
fylld med lust att lösa livets gåtor
Det du gubbe, kommer aldrig åter
Minns du sommaren ’73?
Om du lyckas var glad för det
I din ålder är det inte läge för gnäll,
var glad så länge du kan tugga själv
Femtio är halvvägs till hundra,
och vid hundra har de flesta dött
Snart är det slut på allt livets goda,
ständig värk och krokig rygg kan man förmoda
Tråkiga dagar och sunkig pension,
fysiskt förfall på grund av dålig motion
Detta är lönen för ett livslångt slit,
först nu blir det sanning att livet är skit
Men var inte sur, man ska vara positiv,
för endast några år är kvar av ditt jordeliv
Femtio är halvvägs till hundra,
och vid hundra har de flesta dött
Låten hade jag överlämnat på en skiva åt far när han satt där i sängen och drack sitt kaffe. Vi lyssnade på den i bilen och han tyckte den var mycket bra. Det var en rocklåt så jag vet inte riktigt själv. Men vi hade alla haft roligt. Första stoppet var i Huddinge där vi plockade upp fars bror Roger. Han fick en skylt med “Bror” som han applicerade på sin jacka, sedan åkte vi vidare och ljuset hade blivit lite bättre.
Roger och Peter berättade historier om de gånger de somnat vid ratten, om bilolyckor i lumpen och om roadtrips till Treriksröset. Far visste fortfarande inte var vi skulle och vi bara höll minen. Några av historierna filmade jag, kanske kan de vara användbara till något? Vi anlände sedan till flygplatsen, vi skulle möta upp en viss Sören i en vit husvagn bakom två stora tankbilar från Preem. Han tittade fram och tog i hand och drog några skämt, Sören verkade vara en hyvens kille.
Och nu klarnade plötsligt allt för far. Han skulle placeras vid spakarna i ett mindre flygplan och ta en halvtimmestur på låg höjd i omgivningarna. Sören skulle lyfta och landa men resten fick far sköta. Vi tittade en stund på planet, det såg fint ut, sedan fick vi lämna området av säkerhetsskäl. Jag filmade en snutt när far vinkade från planet och sedan for de iväg.
Vi andra stod där utanför det höga staketet. Vi stod där och diskuterade telekom och mat och jag tänkte att kanske kommer våren snart. Hoppas kan man alltid. Planet landade igen och far och Sören kom gående i motljus, flygturen hade tydligen varit mycket trevlig. Vi satte oss i bilen och for iväg, Roger föreslog att vi skulle stanna på Frasses på vägen hem. sagt och gjort.
Frasses är ett truckercafé någonstans mellan Nyköping och Stockholm. där serveras ägg med bacon och andra truckerrelaterade maträtter. De sålde en liten mängd fåniga leksaker, förmodligen till föräldrar som vill få tyst på barnen som suttit och bråkat i baksätet under långa bilfärder. Vi beställde dagens soppa, den var gjord på sparris och blomkål och smakade godkänt.
En gång hade Roger och några av hans vänner åkt färja till Finland. När baren stängde vid ett på natten hade de köpt varenda öl som fanns kvar på lagret. Kanske var det trettio eller trettiofem flaskor. När de köpt alla ölflaskor som fanns kvar sökte de upp båtens förvaringsboxar och låste in ölen i de små plåtskåpen. En varsin flaska tog de med sig och fortsatte runt båten, där festen fortfarande var i full gång. Vid något tillfälle reagerade någon på att dessa tre herrar plötsligt stod med nyöppnade ölflaskor i handen och det tog inte lång tid innan ryktet spridit sig. De tre sålde av sitt privata lager med god förtjänst och hade sedan gott om reskassa när de anlände till Åbo. En sådan idé är så enkel att det krävs ett par järn innanför västen för att med klarhet kunna se den.
Senare kom vi hem till staden. Jag gick av vid skolan och hann precis till psykologilektionen, de andra åkte till Nationalmuseum tror jag. Senare samlades familjen på Il Tempo för middag. Maten var god och vi lyckades beställa in ett mycket trevligt vin. Restaurangen gick i jugendstil och efter maten drack vi kaffe med avec.