Filmer där datorn har en huvudroll blir alltmer sällsynta. I samma takt som datoriseringen av vår tillvaro fortgår och tekniken genomflödar allt fler delar av samhället, blir tekniken i sig själv alltmer ointressant. Det är givetvis inget nytt fenomen, en gång i tiden kunde man göra film med telefonväxeln som huvudperson, något som idag skulle vara svårt ur filmdramatisk synvinkel, även om försök har gjorts. När ny teknologi introduceras på film så handlar det däremot oftare om hur den havererar och ställer till med problem, i linje med Martin Heideggers idé om att vi blir medvetna om teknik först när den slutar fungera.

Det är därför alltid en fröjd att se filmer där teknikentusiasmen är helt ohämmad, där man känner att hela filmens tillkomst präglats av en maskinlust. Dessa filmer är som sagt få, men hittas ofta i skarven mellan introduktionen av en ny teknologi och dess allmänna genombrott. Electric Dreams (Steve Barron, 1984) är precis en sådan film, skapad samma år som Apple lanserade den första Macintosh-datorn som kom att bli startskottet för persondatorns spridning i hemmen på bred front.

Den allvarligt förvirrade arkitekten Miles bestämmer sig efter ett tips från en kollega för att skaffa en dator som kan hjälpa honom att organisera sin röriga tillvaro. Omedelbar fascination uppstår och Miles länkar ihop datorn med dörrlås, kylskåp, ljudanläggning, telefon, och i stort sett alla delar av hemmet, i en profetisk vision av Bill Gates drömhus 13 år senare. Men en incident med en flaska champagne leder obegripligt nog till att datorn blir medveten och därefter hastigt tilltar i intelligens och personlighet, likt en Kurzweilsk singularitet i liten skala.

Samtidigt pågår en ganska anspråkslös kärlekshistoria mellan Miles och den nyinflyttade, cellospelande grannen Madeline. Men när datorn (som för övrigt nu heter Edgar) i filmens första vändpunkt börjar härma Madelines cello medan hon övar, utan att hon själv vet var eller vem ljudet kommer ifrån, läggs grunden för det som kommer att bli filmens verkliga handling, nämligen ett triangeldrama mellan en man, en kvinna och en dator.

Här ringer förstås kalkonklockorna, men ganska snart inser man att Electric Dreams är skriven och producerad med total avsaknad av ironi, vilket gör den än mer anmärkningsvärd. Det som lätt hade kunna urarta i fånig 80-talsnostalgi och bristande respekt för vår vardagliga relation till teknik, blir istället en smått bisarr analys av vår känslomässiga relation till datorer och skillnaderna och likheterna mellan människans medvetande och det artificiella.

Edgar tar över mer och mer, tar sig större kontroll över Miles hem och liv, och blir alltmer galen i sin strävan efter att träffa Madeline och förstå sig på kärlek. Den medvetna datorn som manisk eller till och med psykopatisk känner vi igen från filmer som År 2001 – ett rymdäventyr (Stanley Kubrick, 1968) där den allvetande HAL tar över rymdskeppet i en missriktad strävan att säkra sin egen existens och därmed besättningens uppdrag. En berättelse som för övrigt är en symbios mellan boken och filmen i långt större utsträckning än man kan tro. Läs och se dem ihop.

Men är den här bilden av den medvetna datorn rimlig? Skulle ett sant artificiellt medvetande agera enligt nidbilden av en maskins psyke, alltså helt och hållet rationellt och med frånvaro av känslor? Om vi godtar att våra känslor är en funktion av hjärnans aktivitet så finns det inget som talar för att ett artificiellt medvetande skulle ha några särskilda egenskaper i egenskap av maskin. Det skulle snarare kunna liknas vid rasism att på det här sättet förutbestämma någon (i det här fallet en dator) utifrån vilka grundämnen dennes synapser är gjorda av. Det vore inget annat än datorfrenologi.

Då måste jag också passa på att säga att det är tråkigt att Edgar nödvändigtvis måste ha ett kön och vara specifikt heterosexuell, en fråga som även har diskuterats kring WALL-E (Andrew Stanton, 2008) och andra robotfilmer. Någon skulle för en gångs skull kunna vara mer visionär än så och istället fullfölja Donna Haraways cyborgmetafor i dess faktiska konkreta form: roboten som androgyn och därmed befriad från fasta kategorier som ”man” och ”kvinna”.

Hur människans och datorns medvetande förhåller sig till varandra blir ännu intressantare i samband med drömmar. Det finns till att börja med många olika teorier om varför vi människor drömmer överhuvudtaget. En sådan teori kallas reverse learning och beskrivs första gången av Francis Crick och Graeme Mitchison i artikeln ”The function of dream sleep” (pdf). Hela tiden tiden samlar vi på oss minnen och beteenden och vart och ett av dessa motsvaras av en viss aktivitet i hjärnan. Författarna menar då att det med tiden, på grund av hjärnans utveckling, kommer att uppstå ”oönskade” mönster av aktivitet. Det är just dessa som sorteras bort under sömnen, ett slags optimering av hjärnverksamheten, och drömmen är det tolkade resultatet av denna i hög grad slumpmässiga process.

Intressant nog påpekas i slutet av artikeln att även om teorin inte stämmer in på den mänskliga hjärnan så kan den vara användbar vid utformandet av neurala nätverk för tillämpningar av artificiell intelligens. Man kan också uppmärksamma att en liknande tanke finns bakom det som kallas cacheminne hos en dator, där processorinstruktioner som ska köras oftare än andra placeras (faktiskt rent fysiskt) närmare själva processorn.

Frågan är vilka tankemönster och beteenden en dator skulle optimera och förstärka om den själv hade medveten kontroll över reverse learning-processen. Frågan är följdaktligen om denna process kan ske medvetet överhuvudtaget eller om sömntillståndet är en grundförutsättning. Här rör vi oss in på den stora gåtan kring varför vi människor sover överhuvudtaget, om det är av fysiska/biokemiska behov så kanske den medvetna datorn inte kräver någon sömn, eller ens är kapabel till att sova.

Klassisk freudiansk drömteori är desto mer underhållande att applicera på datorn Edgar i Electric Dreams. I en mycket inspirerande och vacker drömsekvens (som hämtad direkt från demoscenen) konstruerar han den särskilt utformade tegelsten som är Miles yrkesmässiga heliga graal:

Istället för att Edgars elektriska drömmar symboliserar hans egna undanträngda önskningar och behov så uppfyller de hans ägares önskningar! Ytterligare en kul detalj är att Edgar för att inträda i denna sköna drömvärld först räknar får i en tydlig referens till romanen Do Androids Dream of Electric Sheep? av Philip K. Dick, en bok som senare kom att ligga till grund för filmen Blade Runner (Ridley Scott, 1982).

Avslutningsvis ska Electric Dreams ha en stor portion bonuspoäng för sina tematiska förtexter, som till den sjukt catchy ledmotivslåten sjungen av P. P. Arnold och skriven och producerad av discolegenden Giorgio Moroder anlägger hela filmens ton av teknoentusiasm. Både filmen och soundtracket finns på The Pirate Bay.

Ryktet säger tyvärr att en remake av Electric Dreams är i görningen, låt oss hoppas att denna aldrig ser dagens ljus.