Enligt en nyligen genomförd undersökning bland 3 855 användare av filmdelningsnätverket Karagarga, svarar endast 47% att de ser de flesta filmer som de laddar ner. 39% ser bara hälften eller färre av sina nedladdade filmer. Vad gör vi då med alla de där filmerna vi laddar ner men aldrig ser? Vad är själv syftet med att ha dem på hårddisken? Kanske förblir de osedda på grund av samma förlamande effekt som inför valet av musik som beskrivs i Det postdigitala manifestet, §12:

Överflödet är en avgrund. Vi vet alla hur det är att sitta paralyserade, stirrande ner i en alldeles för stor spellista. ”16381 objekt. 63 dagar, 10 timmar, 38 minuter, 19 sekunder total tid. 131,92 GB.” Samma känsla infinner sig också när vi använder en tjänst där musiken strömmas direkt från en central server, där det bara är att söka och trycka play. Vi ges i båda fallen valmöjligheter gränsande till det oändliga. Alla alternativ ligger exakt lika nära till hands.

Men våra stora, outnyttjade samlingar av filmfiler är av ett annat slag än musikfilerna, de är nämligen inte använda en enda gång. Där musik kan laddas ner, lyssnas igenom och falla i glömska, eller lyssnas på intensivt i perioder för att lämnas orörd i andra, är filmen annorlunda. Vi ser nämligen inte på film som vi lyssnar på musik. Vi ser inte om samma film tre gånger om dagen som vi kan göra med ett album. Vi slår inte på en ”partyfilm” på en förfest. (Nu invänder du och hänvisar till YouTube-klippen, men du får helt enkelt godta min för nuvarande snäva definition av film som narrativ film, eller ännu hellre: ”sådan film vi laddar ner”, vilket YouTube-klippen inte är.)

Framför allt tar film så mycket mer faktisk tid i anspråk än vad musik gör, varpå detta stirrande på listor med filmfiler ofta slutar med att ingen film blir sedd snarare än att ett mediokert eller slumpmässigt val görs. Det känns helt enkelt inte meningsfullt att ägna en film två timmar då valet inte präglades av någon särskild entusiasm. Vetskapen om att man hade kunnat se vilken annan film som helst minskar toleransen gentemot ”fel” val av film, innan såväl som under filmtittandet. Innan videoapparaternas intåg var det tevesänd film som gällde, då var man glad att det ens visades en oavbruten långfilm på ettan eller tvåan. På biografen är du avgränsad i tid och rum, och har dessutom betalat ganska mycket pengar för biljetten, på så sätt ”tvingas” du ta del av hela filmen därför att bytet av film är alltför omständigt och dyrt. Eller som Trond Lundemo uttrycker det:

Om jag till exempel vill läsa en artikel och, istället för att läsa den direkt när jag lånar boken, bestämmer mig för att fotokopiera den och läsa den senare. Då sjunker sannolikheten för att jag läser den med 70 procent eller något sådant. När man vet att man alltid har det tillgängligt, behöver man följdaktligen inte se det. Jag behöver inte se de här otroligt intressanta filmerna som ligger på ubu.com, som jag för några år sedan skulle ha rest långt för att se. Nu behöver jag inte se dem för de finns där och de kommer att finnas där i framtiden också. Det som är lagrat och tillgängligt behöver man inte ta del av.

En intressant social aspekt av datorns orörda filmsamling är hur den kan användas för att konstruera en social identitet. Även om vi inte kommer att se alla de där filmerna så visar de för andra fildelare, och även människor runtomkring oss i den fysiska världen, vilka filmer vi tänker se och därmed avslöjas vår filmsmak och vår syn på vad som är god kultur. Det här är ingenting att nödvändigtvis vara negativ till, eftersom vi på många olika sätt konstruerar vår identitet utifrån externa kulturella attribut (och genom att ljuga om vilka filmer vi sett). Men inte desto mindre anmärkningsvärt eftersom vi uppenbarligen inte ser alla de där filmerna i slutändan.

Detta liknar förstås andra slags cinefila beteenden från äldre dagar. Videoapparaten och med den kopieringen av videoband möjliggjorde storskaligt privatsamlande vilket givetvis slog an en nerv hos anala filmälskare världen över, dagens digitala fil(m)samlande är egentligen en fortsättning på samma intresse och beteende. Men även cinemateken har fungerat på ett liknande sätt, där en plötslig övergång från ett litet utbud av samtida storfilm till ett stort utbud av filmhistoriens mästerverk uppmanade till ett ”samlande” av titlar. Här är en bild på min anslagstavla från tiden då jag bodde hemma och var gymnasist med för mycket fritid och blått kort på Cinemateket i Stockholm:

Denna anslagstavla som ursprungligen varit tänkt som kom ihåg-plats för viktiga papper och annat, fick sakta men säkert offra alltmer yta till förmån för ett minutiöst uppradande av biobiljetter, ett inventarium över min cinemateksaktivitet. Ironiskt nog var bläcket på biljetterna av sådant slag att de solblektes rätt fort, varför biljettsamlingen i slutändan inte var så mycket mer än en uppsättning tomma papperslappar.

Betyder överflödet av film att vi på något vis skulle ha ”tillgång till allt” idag? Nej, knappast. Det verkar som att vissa typer av film aldrig når popularitet och därmed spridning inom varken biograf- eller fildelningsvärlden. Grovt förenklat är tillgången på långfilm störst, där mainstreamfilmen distribueras både på biografer, DVD och via de stora, öppna fildelningsnätverken. Smalare långfilm i den brokiga kategorin ”kvalitetsfilm” (ett generellt sett oanvändbart begrepp idag) samt kortfilm av samma grupp regissörer, och även dokumentärfilm av olika genre och längd, finns i stor utsträckning tillgänglig på de slutna fildelningsnätverken samt förstås på DVD. Sporadisk film, filmklipp, trailers och esoterisk film i största allmänhet finns förstås på YouTube och andra videosajter, där även ”vanlig” kortfilm och animation dyker upp.

Mitt i allt detta finns alltså luckor, vilka man upptäcker först när man råkar vilja se något som inte passar i någon av ovanstående kategorier. En sådan lucka är den svenska kortfilmen. Trots att de mest obskyra videokonstverken och svårfilmerna kan hittas på Karagarga, så finns där bara 59 svenska kortfilmer. De allra flesta av dessa är skapade av kända långfilmsregissörer som Roy Andersson och Jan Troell, eller av framstående kortfilmare som Peter Weiss och Eric M. Nilsson. Av de enligt Filmtipset mer än 1000 kortfilmer som producerats i Sverige under 2000-talet finns endast 38 tillgängliga, varav 22 är uppladdade av… mig. Svensk kortfilms tillgänglighet är för övrigt ett ämne som intresserar mig väldigt mycket, så jag tänkte spara det till en senare text.

Här avrundar jag med tre postdigitala strategier för meningsfullt filmtittande och potentiellt stora filmupplevelser:

1. Prioritera kortfilmspaketen på filmfestivaler och andra biografvisningar. Här finns ett redaktionellt urval och en kombination av filmer du inte hade valt själv, dessutom händer det om du har tur att paketen endast presenteras som ”Kortfilmspaket 1, 2, 3…” så att du faktiskt inte vet i förväg vad du kommer att få se.
2. Se film när du är på landet, i bemärkelsen någonstans där antennteve är det enda som finns att tillgå, eller i alla fall internet och digitalt material är frånvarande. På detta sätt såg jag hela Lexx en gång i tiden, vilket jag aldrig gjort annars.
3. De numera få tillfällena som Cinemateket i Stockholm visar fyra filmer på en dag, se alla fyra! Kan vara en lätt hallucinogen upplevelse, men den totala hängivelsen öppnar för rika och udda filmupplevelser. Så länge du äter riktig mat mellan 16- och 18-filmen, annars upplever du mestadels krypande ångest.

I nästa inlägg tänkte jag ta upp fenomenet torrentratio och dess baksidor.

–

Det här är det andra inlägget i en serie texter om den postdigitala filmen. De övriga inläggen är:

Den postdigitala filmen I: Filmremsan och biografrummet
Den postdigitala filmen III: Ratio killed the videostar
Den postdigitala filmen IV: Några funderingar

Noter

1. Rasmus Fleischer, Det postdigitala manifestet (Ink Bokförlag, 2009), 14
2. Jonas Holmberg, ”Framtid på vift”, FLM, nr. 6 (sommar 2009), 44

Den aningen krisbetonade diskussion om filmens digitalisering som pågår är ofta kopplad till filmens materialitet, närmare bestämt filmremsan. Denna celluloidremsa som optiskt lagrar bild och ljud har lite grann setts som en helig graal inom både produktion och konsumtion av film både före och efter det digitala.

Att filma på ”riktig film” är nästan som ett mantra som rabblas av framför allt oetablerade filmare eller andra med begränsad budget. Bara man får filma på ”riktig film” så kommer bilden och därmed filmen bli fantastisk. I samma takt som digital video blivit alltmer etablerat som en seriös teknologi för filmproduktion, har den tänkta klyftan mellan video och film ökat. Med andra ord var det först när ett alternativ till filmbas uppstod som idén om filmbasens överlägsna bildkvalitet fick fotfäste, detta oavsett skillnader i kvaliteter filmbaser emellan; 8 millimeter, 16 millimeter, 35 millimeter, alla är de framför allt ”bättre” än video.

På konsumtionssidan finns en liknande tanke, ofta påeldad av biografbranschen med sitt ständiga upprepande av att ”film är bäst på bio”. Att många inte håller med om detta och istället ser film på t.ex. DVD (mer än dubbelt så många svenskar ser på DVD/video än på bio varje månad^[1]) verkar inte vara giltigt. På något sätt skulle det finnas en inneboende kvalitet i biografvisning av film, oavsett vilken film det handlar om. Just filmremsan har framhållits, tillsammans med storbildsprojektionen, som den viktigaste aspekten av denna tänkta biokvalitet; skärpa och ljuskänslighet är vanliga argument. Denna ganska ensidiga syn på kvalitet kan för övrigt jämföras med den hifi-logik som beskrivs i Det postdigitala manifestet, §23:

Enligt den hifi-logik som elektronikbranschen har intresse av att upprätthålla är ljudkvalitet en simpel fråga om bättre eller sämre. I ljuset av den logiken är kassettband otvetydigt sämre än digitala ljudmedier.^[2]

Biobranschen utgår alltså från materiella aspekter av biografen, själva visningsteknologierna. På senare år har också biografens sociala funktion, alltså som mötesplats, betonats då allt fler biografer startat caféverksamhet och liknande. Men långt intressantare saker finns att säga om biografen, där relationen till den digitaliserade hemmakonsumtionen av film är en viktig utgångspunkt.

Filmforskaren Trond Lundemo, som har gjort djupt intryck på många av oss som läst filmvetenskap på Filmhuset i Stockholm, ger i det senaste numret av FLM sin syn på biografrummet:

Det behövs ett rum som har en annan temporalitet än vad vårt vardagsliv har. Biografen är på något sätt en tankebox, en plats dit man går och koncentrerar sig på någonting och går in i en annan tidszon.^[3]

Tiden finns sparad på själva filmremsan, när denna spelas upp för oss ändrar vår egen tid hastighet och synkroniseras med filmremsans tid. Den koncentration som skapas bygger på att tidsflödet runtomkring oss försvinner, en koncentration som alltså enligt Lundemo inte existerar utanför biografrummet. Denna tanke är för mig fullständigt klarsynt, särskilt eftersom den sammanfaller med hur jag ser på film nuförtiden. Det krävs nästan en biograf för att jag ska se en film, trots att jag en gång i tiden såg flera filmer om dagen. Att det har blivit så har att göra dels med det totala överflödet av film på nätet, vilket jag tänkte skriva mer om i ett senare inlägg, men också mängden medier vi i övrigt har tillgång till. Det känns helt enkelt sällan motiverat att ägna två timmar åt en enda rörlig bild, med tanke på vad man istället kan göra under de två timmarna. Ett undanröjande av både potentiella sysselsättningar och det egna tidsflödet är av yttersta vikt. Detta ligger på något sätt i linje med tanken om ansvar i Det postdigitala manifestet (framför allt §21–24):

Musikalisk direktdemokrati är kort sagt en fåfäng målsättning. Om alla närvarande får turas om att välja en låt är seriediktatur ett mer passande begrepp. På det viset uppstår inga storslagna musikupplevelser. Vi föredrar att lägga ansvaret på dj:n som lokal musikdiktator – men också att kunna gå till en ny lokal där en annan dj dikterar musiken för stunden. Ett bättre alternativ till seriediktatur är ett flertal parallella diktaturer, utspridda i rummet.^[4]

Det slentrianmässiga nedladdandet av filmer, tittandet på YouTube-klipp, noterandet av filmtips ”till ett senare tillfälle”, är alla baserade på en tanke om att vi vet vad vi är ute efter och samtidigt vetskapen om att vi inte behöver se färdigt något utan alltid kan hoppa vidare. Att låta biografen – det vill säga den lokala filmdiktatorn som väljer vad som ska visas – avgränsa oss i tid och rum är precis den typ av ansvar som kan framkalla storslagna filmupplevelser.

Den digitala videoinspelningen skapar en strävan mot filmbas, den digitala filmkonsumtionen skapar en strävan mot biografens avgränsningar; celluloiden framstår alltmer som postdigital. Det märkliga är – vilket jag vill minnas diskuterades under boksamtalet på nämnda releasefest – är att det postdigitala på sätt och vis sammansmälter med det predigitala. Men där det predigitala biobesökandet handlade om att äntligen få tillgång till något, handlar det post-digitala biobesökandet om att äntligen slippa få tillgång till ”allt”.

I nästa inlägg kommer jag att fördjupa mig i överflödet av film, och cinefili i största allmänhet.

–

Det här är det första inlägget i en serie texter om den postdigitala filmen. De övriga inläggen är:

Den postdigitala filmen II: Överflöd, urval och cinefili
Den postdigitala filmen III: Ratio killed the videostar
Den postdigitala filmen IV: Några funderingar

Noter

1. ^ Nordicom, statistik om medier i Sverige, Video/Dvd, ”Video-/dvd-tittare i befolkningen 9–79 år en genomsnittlig vecka/månad 1994–2008 (procent)” (excel)
2. ^ Rasmus Fleischer, Det postdigitala manifestet (Ink Bokförlag, 2009), 36
3. ^ Jonas Holmberg, ”Framtid på vift”, FLM, nr. 6 (sommar 2009), 42
4. ^ Rasmus Fleischer, Det postdigitala manifestet (Ink Bokförlag, 2009), 32–33