Den kommande veckan visas i stort sett samtliga filmer av Bo Widerberg på Cinemateket i Stockholm, faktiskt redan idag klockan 14 då Fimpen tjuvstartar detta maraton. Jag tänkte i all korthet men med kraft påpeka att alla bör ta tillfället i akt och se så mycket som möjligt av denna mästare, som öppnade mina ögon för svensk film och som flera år senare namngav den här bloggen med titeln på debutverket.

Om jag ska rekommendera något särskilt så skulle jag kunna standardsvara Barnvagnen, Kvarteret Korpen och Mannen på taket eftersom det är de tre helt klart ”bästa” filmerna. Men för den som redan sett dessa eller är ute efter något annat så tycker jag också mycket om Kärlek 65 och Heja Roland! som dessutom visas väldigt sällan, den sistnämnda går inte att få tag på annorstädes heller.

Angela Detanico och Rafael Lain har på utställningen The Spiral and The Square (2011) på Bonniers konsthall placerat ut just en kvadrat. Eller närmare bestämt en kvadrat av kvadrater, totalt 320 betongplattor ordnade i fem gånger fem staplar av olika höjder. Tillsammans utgör de ett kodat meddelande, om antalet plattor i varje stapel översätts till sin motsvarande bokstav i alfabetet (a = 1, b = 2, etc.) bildas den latinska palindromen “SATOR AREPO TENET OPERA ROTAS” som också är namnet på verket. Texten går dessutom att läsa både vågrätt och lodrätt vilket gör frasen än mer unik.

Man kan placera in detta verk i en tradition av magiska kvadrater, siffror ordnade i rutnät med särskilda egenskaper. Magiska kvadrater har figurerat inom konsten i tusentals år och diskuterats ingående, där t.ex. Erwin Panofsky ägnat graveringen Melencolia I (1514) av Albrecht Dürer mycket uppmärksamhet i boken Saturn and Melancholy; en gravering som innehåller just en magisk kvadrat som är helt sifferbaserad (oavsett om du summerar rad, kolumn, diagonal eller kvadrant blir 34 alltid summan) till skillnad från verket av Detanico och Lain som dessutom bär på en textuell fras. Men även den specifika kvadraten “SATOR AREPO TENET OPERA ROTAS” är allmänt känd, den har i konstvetenskapliga sammanhang utforskats sedan åtminstone 1881 då Reinhold Köhler publicerade en undersökning i Zeitschrift für Ethnologie och har sedan dess vridits och vänts på. Sator-kvadraten har upptäcks på så vitt skilda platser som Gloucestershire, Budapest, och vid floden Eufrat, för att inte tala om de medeltida exemplar som hittats på silverföremål på Gotland.

Kanske närmar vi oss via denna vinkel det som egentligen är den intressanta översättningsaspekten av Detanico och Lains konstverk, för att anknyta till de “övningar i översättbarhet” som utställningen på Bonniers konsthall är tänkt att handla om enligt dess curatorer Daniela Castro och Jochen Volz. Det framgår inte av programtidningen, men enligt en guide på utställningen återskapar Detanico och Lain alltid verket med lokala material – i fallet Stockholm blev det trottoarplattor av betong – liksom kvadraten “SATOR AREPO TENET OPERA ROTAS” historiskt återfunnits på en rad platser, inristad, tecknad, graverad eller med hjälp av någon annan teknik, på det material och den plats som varit specifik för frasens magiska, rituella eller vardagliga betydelse just där och då. Med andra ord anknyter Detanico och Lain med sitt verk till en lång tradition som alltid burit på ett element av översättning.

Andra verk på utställningen The Spiral and the Square ägnar sig åt betydligt modernare referenser, Dominique Gonzalez-Foerster citerar inledningsstycket till novellen Kusten av science fiction-författaren Ray Bradbury medan Rirkrit Tiravanija screentrycker tröjor med titlar från bland annat filmregissören Rainer Werner Fassbinder. Jag vet inte exakt vad Bonniers konsthall syftar på när de skriver att “något verkar ha gått fel i översättningen” – som gammal filmvetare vet jag åtminstone att Fear Eats the Soul är den officiella översättningen av filmtiteln Angst essen Seele auf (Rainer Werner Fassbinder, 1974) även om något förstås alltid transformeras i en översättning.

En av de riktigt bra sakerna med internet har varit mångfalden. Visst, det finns problem med den också, men uppsvinget för olika nischprodukter och extremt smala företeelser har gjort världen till en betydligt bättre plats. All den kultur som tidigare sålt för lite för att platsa i vanliga affärer hittar sina fans på nätet.

Spotifieringen innebär att den här svansen klipps av. Vi är tillbaka där vi var innan internet. Sist jag kollade saknade Spotify – och i shit you not – 97% av den musik jag lyssnat på den senaste månaden. Återigen är det bara musik som har en potentiellt stor publik som tillhandahålls. Någon annan har bestämt innehållet utifrån ett affärsmässigt, inte kvalitativt, perspektiv. Det är inte fråga om bra eller dålig kultur utan om kulturen går att sälja i stora volymer eller inte. Det är inte längre du som väljer utan en ekonom som gjort en målgruppanalys.

Jag har till och från funderat över hur en mer empirisk studie av detta förhållande skulle kunna ske, går det på ett mer mätbart sätt faktiskt avgöra till vilken utsträckning svansen på Spotify är avhuggen? Rasmus Fleischer gjorde en mindre studie av sådan sort förra året, vars slutsats var att musik utanför mittfåran är relativt sällsynt både på Spotify och liknande tjänster (t.ex. Grooveshark). De senaste dagarna har jag experimenterat lite med hur ett mer storskaligt tillvägagångssätt skulle kunna se ut och kan nu presentera detta arbete.

Manuella metoder var redan från början helt uteslutna. För att kunna genomföra några som helst omfattande sökningar genom utbudet på Spotify krävs autmatisering. Jag upptäckte glädjande nog att Rune Halvorsen skrivit kodstycket spotimeta som gör det enkelt att anropa Spotifys sök-API, mycket ändamålsenligt för nästa steg i planen: ett eget python-skript som går igenom alla artister det matas med och kollar om de får några sökträffar på Spotify. spotify-long-tail.py tar en textfil med en artist per rad som input och skriver ut om några träffar fanns på respektive artist och i sådant fall vilka träffar detta var.

Utgångspunkten för mina sökningar har varit mitt eget iTunes-bibliotek. Genom att markera huvudbiblioteket och välja Arkiv > Bibliotek > Exportera spellista… kunde jag spara hela mitt bibliotek som vanlig textfil, för att därefter öppna den i Excel och kopiera ut kolumnen ”Artist” till ett eget textdokument. Efter att ha rensat och sorterat lite i denna lista innehöll den till slut de 1 455 unika artister som finns i mitt bibliotek. Några av dessa kan mycket väl vara felaktiga på grund av dålig metadata men min generellt pedantiska inställning ger ett så gott som välfungerande testmaterial.

Nu till första sökningen. De artister som får noll träffar finns definitivt inte på Spotify och markeras i enlighet med detta:

Searching for '22 pistepirkko' (6 of 1455) [not found]

Men sedan finns också ett antal träffar som egentligen inte motsvarar det som söktes:

Searching for 'earth island' (342 of 1455)
    Found:
    This Island Earth

Tills jag skrivit en bättre version av skriptet har jag valt att bortse från dessa fall och räkna dem som träffar. Slutresultatet av första sökningen är att runt 70% av artisterna i mitt musikbibliotek också finns på Spotify:

Found 1032 out of 1455 artists (70.93%)

Andra sökningen rör sig mer mot ett verkligt fall. Jag har några få gånger försökt mig på att göra Spotify-spellistor åt andra, med stor frustration just eftersom massor av min musik saknas där. Med detta i åtanke har jag därför försökt återskapa en sökning som visar på mina möjligheter att göra en spellista med musik jag gillar. Detta definieras här som alla artister i mitt bibliotek med minst en låt som jag betygsatt med en fyra eller femma, en lista jag tagit fram genom att helt enkelt skapa en dynamisk, betygsbaserad spellista i iTunes och kopiera ut artisterna därifrån på samma sätt som tidigare. Resultatet av andra sökningen är att runt 75% av mina 473 ”favoritartister” finns på Spotify:

Found 364 out of 473 artists (76.96%)

Tredje sökningen är snarlik, men jag har istället valt ut de 100 artister jag har flest låtar av, som något slags popularitetsrepresentation av min musik. Resultatet är att 93 av dessa 100 artister finns på Spotify, alltså betydligt större andel än tidigare sökningar:

Found 93 out of 100 artists (93.00%)

Den fjärde sökningen är inte baserad på iTunes utan istället på statistik över mitt musiklyssnande hämtad från min profil på Last.fm. Jag konstruerar en lista över alla artister jag lyssnat på de senaste tre månaderna vilket kan tänkas vara ett relativt realistiskt urval för en spellista jag vill göra till någon. Resultatet är att ungefär 75% av dessa 332 artister finns på Spotify:

Found 248 out of 332 artists (74.70%)

Jag avslutar med en femte sökning baserad på iTunes-spellistan ”The Best of Psykedeliskt” som samlar alla högt betygsatta låtar i denna breda men ändå mer specifika ”genre”. Av de 148 artisterna i denna lista fanns runt 70% på Spotify:

Found 107 out of 148 artists (72.30%)

Detta får konkludera denna övning för den här gången. Samtliga siffror har visat sig vara högre än vad jag möjligen skulle ha gissat, men faktum kvarstår att jag i sökandet efter min favoritmusik på Spotify får välja bort omkring en fjärdedel helt och hållet. Jag fortsätter blanda listor på 8tracks istället, för att inte tala om .zip-filens utmärkta förmedlingsform av musiksamlingar.

Undersökningen har förstås varit långt ifrån så omfattande som den skulle kunna vara, framför allt då jag utgått från artister snarare än enskilda låtar. Mer finkorniga men lika automatiska sökningar är möjliga, kanske ett projekt för framtiden eller för någon annan.

Elizabeth Taylor är död och jag tänker på fyra fantastiska timmar på Cinemateket då Cleopatra (Joseph L. Mankiewicz, 1963) visades i den längsta bevarade klippningen. Det är på många sätt den definitiva Hollywood-filmen: en av de dyraste produktionerna någonsin, många miljoner dollar över budget, Taylor led sjukdomar och fick läggas in mitt under inspelningen, som därför fördröjdes och flyttades från London till Rom på grund av det engelska vädrets negativa effekter på Taylors hälsa. Förflyttningen och tidsåtgången gjorde också att flera av nyckelskådespelarna byttes ut vilket ledde till att i stort sett hela filmen fick spelas in från början igen. Produktionsbolaget 20th Century Fox, ett av de allra största vid tiden, var på grund av Cleopatra mycket nära konkurs. Filmens psykopar Cleopatra/Marcus Antonius fick sin verkliga motsvarighet då Taylor och Richard Burton i och med mötet vid inspelningen inledde ett förhållande som kom att bli ett av Hollywoods mest omskrivna någonsin. Det finns inget med Cleopatra-produktionen som inte är episkt.

Märkligt nog rör sig själva filmen på ett metaplan som relaterar till just Hollywood, den kan på många sätt ses som en allegori över den hollywoodska filmproduktionens symbolik. Det finns en alldeles särskild scen i Cleopatra, där denna drottning besöker Rom och möter Julius Caesar för första gången:

En helt makalös entré som är tänkt att imponera på romarna, en uppvisning i makt och pengar som helt och hållet anknyter till den monumentalkultur som det antika Egypten var, där evighetsgörandet och upphöjandet av härskaren var helt centralt. Vi vet att både Egypten och Rom ägnade sig åt dylika skådespel för att manifestera sin ideologi och kulturella status. Men entréscenen är inte bara Egypten som inventerar sin rikedomar inför den romerska kejsaren, utan samtidigt Hollywood som inventerar sina rikedomar inför oss som biopublik. Precis som Cleopatra hade bestämt sig för att visa upp sina rikedomar, sin makt och sin vilja till det påkostade, hade 20th Century Fox bestämt sig för att visa oss precis detsamma. Möjligen också till gagn för en enorm mängd filmarbetare, som  användaren JGC1010 träffande påpekar i en kommentar till ovanstående videoklipp:

Historically accurate? I’m not so sure. But it did give work to a lot of the unemployed.

Det är förstås helt ointressant att prata om huruvida Cleopatra stämmer överens med gängse historieberättande, särskilt gällande något som ligger så oerhört långt tillbaka i tiden att bara några få skrivna källor existerar. Däremot är filmen i sig självt ett alldeles utmärkt historiskt dokument, inte över antiken och den romerska republikens sista tid, utan över Hollywoods produktionsvärden och estetik. Ironiskt nog vid en tid som ofta räknas som början på slutet för det klassiska Hollywood med sitt studiosystem och fast kontrakterade skådespelare, med kraftiga nedgångar i intäkter för i stort sett samtliga studior vilket ledde till en rad sammanslagningar och uppköp. Detta i sin tur öppnade för New Hollywood då en ny generation filmregissörer gjorde sitt inträde i den amerikanska filmsfären i något som inte direkt kan kallas en independentrörelse men definitivt ett brott med det gamla produktionssystemet.

Med andra ord är entréscenen i Cleopatra inte bara en allegori över det lyxiga Hollywood, utan också förebådande Egyptens/Hollywoods fall. Elizabeth Taylor hörde till den den gamla skolans filmstjärnor, hon var en del av den totala glamour som omgärdade hela den amerikanska filmbranschen under dess glansdagar. Taylor dog inte av en giftorm utan av hjärtsjukdom, men kommer ändå bevaras i mångas minnen som vår tids Cleopatra.

I första säsongens sista avsnitt (”Secrets and Lives”) av komediserien Better Off Ted har Veridian Dynamics utvecklat en ansiktsigenkännande sökmotor som kan hitta ditt ansikte var som helst på nätet.

Ted: We’ve been developing a new search engine, and unlike language based search engines, this face-matching technology uses visual recognition…

[…]

Lem: It can find the subject in a crowded stadium, in the background of home movies, security cameras, webcams. It’s like having eyes everywhere, but not in a bad way, like that time we spilled that container full of eyes.

Det hela är förstås mycket tacksamt att bygga komiska förväxlingar på. Ämnet har fascinerat mig väldigt länge och Better Off Ted aktualiserar ett antal filosofiskt intressanta frågor om framtiden. Precis på detta sätt har science fiction fungerat för mig sedan tidig ålder, den ställer oss skarpa frågor som kräver tankearbete, ställningstagande, moraliskt förhållningssätt. Genom att låta framtida händelser äga rum i nutiden ger science fiction oss tillfälle att börja tänka på saker och ting innan den tidpunkt då vi borde ha tänkt på dem tidigare.

En bildsökmotor vars input är en porträttbild och som hittar samma ansikte på andra ställen ligger inte långt fram i tiden är redan verklighet. Jag minns att jag själv var aningen chockad när jag först hörde talas om bildsökmotorn TinEye vars ursprungliga idé var att man laddade upp en lågupplöst bild och fick tillbaka samma bild i högre upplösning om den kunde hittas så någonstans. Jag prövade just att ladda upp ett 80 x 80 pixlar stort porträtt av mig själv och mycket riktigt får jag tillbaka en träffar från webbplatser där jag använt just denna bild som profilbild.

Desto märkligare var det att första gången använda ansiktsigenkänningen i iPhoto, en funktion som går igenom ens bildbibliotek och algoritmiskt hittar liknande ansikten. Användaren kan bekräfta de föreslagna matchningar som stämmer vilket också förbättrar algoritmen och ger bättre resultat i fortsättningen. Funktionen är faktiskt ganska användbar och gör på väldigt kort tid något som annars skulle vara oerhört tidsödande, men som sagt är den på något vis också kuslig. Men denna kuslighet är något jag gärna utsätter mig för eftersom det föder idéer.

Precis i denna skarv befinner vi oss, algoritmerna är på plats och de prototypiska webbtjänsterna finns. Jag är så gott som övertygad om att det inom fem år kommer dyka upp en sökmotor med kapacitet att försätta oss i förvirring över alla de bilder och videoklipp vi utan kännedom lånat våra ansikten till. Alla de festbilder, streetshots, tevereportage och… vem vet vad vi figurerar i.

Lem: The search engine found someone who looks exactly like you.

Phil: Oh, my god, this is amazing. It’s like looking into some bizarre alternate universe where I can drive a bull and wear tall shoes with throwing stars attached to them.

Phil upptäcker sin dubbelgångare – en av bilderna att döma äventyrlig rodeoman levandes ett helt annat liv än det Phil tillbringar på Veridian Dynamics i vit labbrock och ständig blyghet. Sökmotorn öppnar en parallell verklighet, en flyktig inblick i hur en Phil-person skulle kunna leva. Jag tänker att vi kan ta denna potential på allra största allvar, det är faktiskt inte helt omöjligt att vi kan komma att vara med om detta dubbelgångarfenomen.

För att åtminstone till liten del öppna den svarta asken vill jag givetvis också tänka kring de betydligt obehagligare scenarion som sökmotorn skulle aktualisera. Att kartlägga personer genom att ladda upp deras bilder. Att undvika att ens befinna sig i närheten av vissa platser, av ren face recognition-rädsla. Tänker den nojaframkallande taggningsfunktionen på Facebook men helt automatisk och därför astronomisk till skalan. Min syster lade under lång tid en bit papper över den inbyggda webbkameran i sin nya dator, även om en liten lampa vid kameran signalerade när den var aktiv, litade hon inte på den.

Ständigt denna panoptikon.

CV Dazzle^™ is camouflage from computer vision (CV). It is a form of expressive interference that combines makeup and hair styling (or other modifications) with face-detection thwarting designs. The name is derived from a type of camouflage used during WWI, called Dazzle, which was used to break apart the gestalt-image of warships, making it hard to discern their directionality, size, and orientation. Likewise, the goal of CV Dazzle^™ is to break apart the gestalt of a face, or object, and make it undetectable to computer vision algorithms, in particular face detection.

And because face detection is the first step in automated facial recognition, CV Dazzle^™ can be used in any environment where automated face recognition systems are in use, such as FaceBook, Google’s Picasa, or Flickr.

CV Dazzle^™ was developed by Adam Harvey as a thesis project at New York University’s Interactive Telecommunication Program in the spring of 2010 to explore ways of protecting and interfering with privacy compromising technologies.

Runt omkring dem surrade staden. Gatorna var kantade av goda, gröna och fridfulla träd. Endast vinden skapade oro över staden, över landsbygden, över kontinenten. I tusen andra städer fanns det träd och barn och gator och affärsmän på sina lugna kontor som talade in sina röster på band och tittade på TV. Raketer for av och an som stoppnålar på den blå himlen. Överallt rådde den lugna inbilskhet som är typisk för människor som är vana vid fred och övertygade om att det aldrig mer ska bli något bråk. Arm i arm bildade människorna en enda front jorden runt. De fulländade vapnen förvarades på lika villkor av alla nationer. Ett läge av otroligt utsökt jämvikt hade skapats. Det fanns inga förrädare bland människorna, inga olyckliga, inga missnöjda, och därför bilade världen på säker grund. Solljuset lyste upp halva världen och träden dåsade i strömmar av varm luft.

Kom att tänka på ”Timmen H” – en novell av Ray Bradbury som ingår i samlingen Den illustrerade mannen från 1951. Där äger en rymdinvasion rum trots att jorden växt till en ointaglig fästning, genom att alla lekande barn engageras i att bygga något slags teleportör av hushållsprylar, alltmedan föräldrarna är upptagna med annat. Den typiskt bradburyska, olycksbådande stämningen i amerikansk förort sprider sig ytterligare för varje gång den unga Mink berättar om sina möten med Drill från en annan dimension.

”Dom kunde inte hitta på nåt sätt att angripa oss, mamma. Drill säjer – han säjer att för att kunna slåss bra måste man ha nåt nytt sätt att överraska folk på. Då vinner man. Och han säger att man måste ha hjälp av sin fiende.”

”En femte kolonn”, sade mamma.

”Ja. Just så sa Drill. Och dom kunde inte hitta på nåt sätt att överraska Jorden och få hjälp.”

”Det är inte att undra på. Vi är starka, vi.” Mamma skrattade och började duka av. Mink satt kvar och stirrade ner på bordet och såg allt det som hon pratade om.

”Tills dom en dag”, viskade Mink dramatiskt, ”kom att tänka på barnena!”

”Kors!” sade mrs Morris glatt.

”Och dom tänkte på att alla vuxna har så mycket att göra att dom aldrig tittar under rosenbuskar eller på gräsmatter!”

”Bara efter sniglar och svamp.”

”Och sen är det nånting om dim-dim.”

”Dim-dim?”

”Dimensjer.”

”Dimensioner?”

”Ja, fyra stycken! Och så är det nånting om ungar under nie år och fantasi. Det är hemskt roligt att höra Drill prata.”

Det kan tyckas vara en fyndig idé till science fiction-berättelse, men leken i det militäras tjänst är ständigt närvarande även i samtiden. Friedrich Kittler skriver i Gramophone, Film, Typewriter om fiberoptiska nätverk, som ju blir allt vanligare då infrastrukturen för diverse datornätverk växer och multipliceras. Dessa nätverk förmedlar data via ljus snarare än elektricitet som är fallet med de gamla kopparnätverken, vilket givetvis innebär en kraftig ökning av överföringskapaciteten; ljus är som bekant det snabbaste som finns.

Det finns dock enligt Kittler en annan agenda som driver utvecklingen av de fiberoptiska nätverken, ett militärt mål som skrider allt närmare, nämligen atombombsäkerhet. En kärnvapenexplosion utsänder en elektromagnetisk puls som har förmågan att slå ut all elektronisk utrustning inom en viss radie. Kopparbaserade nätverk är därför oerhört känsliga för sådana incidenter, vilket man i det militära känt till länge, ända sedan man i samma läger lade grunden till t.ex. internet. Det är därför av yttersta militära vikt att övergången till fiberoptik fullföljs, eftersom dessa nätverk inte påverkas av en elektromagnetisk puls.

Atombombsäkerhetsprojektet skulle dock aldrig kunna drivas igenom av militären allena, istället gör vi alla militären denna tjänst genom vårt dagliga surfande. Så fort god tillgång till högupplöst film och musik hägrade ökade privatpersoners efterfrågan på snabbare uppkopplingar, den som förut nöjde sig med 1 Mbit/s ville fem år senare inte ha mindre än 10 Mbit/s och eftersträvar idag 100 Mbit/s.

Kittler menar att dessa nöjen är en bieffekt av den fiberoptiska utbyggnaden:

In the meantime, pleasure is produced as a by-product: people are free to channel-surf among entertainment media. After all, fiber optics transmit all messages imaginable save for the one that counts – the bomb.

Jag vill helt enkelt gå längre och säga att nöjessurfandet inte bara är en bieffekt av militärens fiberoptiska vilja, utan att privatsurfandet och i allra högst utsträckning fildelandet helt och håller driver denna utveckling. Massornas bit- och bytebegär är långt större än militärens någonsin varit, vi törstar efter data.

Likt barnen i ”Timmen H” bygger sin dimensionsportal åt de invaderande rymdvarelserna, bygger vi det perfekta militärindustriella verktyget. Båda dessa byggen väljer människorna dock att kalla lekar och avfärdar dem som harmlösa.

”Barnen har väl ingenting som är farligt därute?” sade hon.

”Bara rör och hammare. Hur så?”

”Ingenting elektriskt?”

”Nej för sjutton”, sade Henry. ”Jag tittade efter.”

Hon gick ut i köket. Surrandet fortsatte. ”I alla fall är det bäst att du går ut och säger till dem att sluta. Klockan är över fem. Säg till dem…” Hennes ögon spärrades upp och kneps ihop. ”Säg till dem att skjuta upp Invasionen till i morron.” Hon skrattade nervöst.

Surrandet blev starkare.

Källor

Ray Bradbury, Den illustrerade mannen (Norstedts, 1986 [1951])

Friedrich Kittler, Gramophone, Film, Typewriter (Stanford University Press, 1999 [1986])

Kort uttryckt är detta en databas som sammanställer serienummer till olika mjukvaror, det vill säga de nummer du egentligen erhåller genom att betala för programmen. Det hela är förstås strikt olagligt och sades ofta underminera hela den shareware-modell som var väldigt utbredd i Mac-kretsar under framför allt 1990-talet. En olaglig mekanism som ger gratis tillgång till all världens mjukvara; jag kan inte tänka mig något mer lockande för en ung, nyfiken protohacker. Det ska tilläggas att det lagliga alternativet öppen källkod givetvis existerade under det tidiga 90-talet, men några lättanvända, grafiska gränssnitt var det inte fråga om. Linux var bara ett par år gammalt och bar fortfarande på nästan mytologisk status, distributioner i dagens bemärkelse hade inte tagit form än. Samtliga kompilatorer för Mac (t.ex. CodeWarrior) kostade pengar vilket försvårade byggandet av mjukvara från öppen eller egen källkod.

En av de allra tidigaste serienummersamlingarna hette Cracks&Numbers (eller ”C&N”) och distribuerades framför allt genom BBS:er men då och då också på webben. C&N levererades i två delar, dels själva nummerdatabasen, dels ett fristående program som läste in och visade denna databas. En ny databas kom ut varje månad, med uppdaterade serienummer och cracks för de senaste versionerna av diverse mjukvaror. Det var länge helt fördolt vem som stod bakom C&N, men i slutet av 1995 fick någon tredjepart för sig att omdistribuera databasen med upphovspersonens riktiga namn. Databasen lades omedelbart ner. OleBuzzard som kanske eller kanske inte var skaparen av Cracks&Numbers redogör för dess öde i ett inlägg i Usenet-gruppen alt.hackintosh:

C&N’s circulation on the Net didn’t prove too hindersome to its creator until someone made the mistake of including the creator’s real name, alias and Internet address with C&N as a way to get the latest versions of the publication. This freaked the creator out, and not surprisingly as he started receiving requests for C&N made using his real first and last name. And so… Rebellion. On October 1st, 1995, a short message was distributed from C&Ns creator that C&N was dead.

Det sägs att C&N i själva verket fortlevde men i betydligt mer restriktiva kanaler än tidigare. Olika kopior började dyka upp på nätet – t.ex. det kortlivade Informant – men det som skulle komma att bli den sanna arvtagaren till Cracks&Numbers delade både dess databasformat och programikon: Hacker’s Helper (förkortat ”HH”).

Även denna serienummersamling distribuerades på webben, men i desto större utsträckning via det BBS-liknande systemet Hotline som under ett antal år var omåttligt populärt i underjordiska Mac-kretsar. (Hotline är i sig självt ett helt eget kapitel, men jag väljer att spara det till framtiden för att denna text inte ska växa till orimlig längd.) Under åren 1996–1999 var HH helt dominerande och utkom med stor regelbundenhet. Jag minns att min nämnda granne vid den här tiden ägnade sig åt att sälja styckvisa nummer ur HH till vänner och ovänner, en uppenbart inte helt rumsren praktik – förutom att det så uppenbart strider mot hackeretik fanns ju samlingen tillgänglig för alla med kunskap att hitta den. HH togs runt 1999–2000 över av användaren Surfer som döpte om den till Surfer’s Serials (överraskande nog förkortat ”SS”) och fortsatte distributionen till dess troligen sista utgåva i juni 2002.

Åren runt 2000 befann sig Mac OS och Apple i en stor transformation som enkelt uttryckt handlade om Mac OS X. Denna tionde och helt nyutvecklade version av operativsystemet hade lanserats i betaform i september 2000 och utkom i första skarp version i mars 2001. Inte särskilt mycket var sig likt från tidigare versioner av Mac OS, framför allt i och med att det nya systemet var baserat på Unix. En övergång inleddes från det tidigare formatet PEF/CFM för körbara filer till det modernare Mach-O. Troligen var detta ett av skälen till att även Surfer’s Serial slutligen gick i graven, utvecklingen av mjukvara för Mac kunde nu ske med hjälp av Project Builder som medföljde operativsystemet utan extra kostnad. Här någonstans skrivs nästa del av serienummersamlingshistorien.

Det som tidigare varit en tvådelad men enhetlig distribution i form av databas och läsare med samma namn, splittras nu i ett antal applikationer som läser samma databas. Databasen går nu under namnet Serial Box (eller – wait for it – ”SB”) och distribueras som tidigare månadsvis. Därtill följer programmen iSerial Reader, SaltMine och i sinom tid också Serial Seeker, skrivna av olika personer och spridda genom olika kanaler. SaltMine utkommer i ny version anpassad för det nya operativsystemet, under namnet SaltMine X (”SMX”) men dör därefter ut då Serial Seeker visat sig vara ett långt mer kompetent och lättanvänt program.

Serial Box distribueras alltså fortfarande och är dagens levande reinkarnation av Cracks&Numbers, Hacker’s Helper och Surfer’s Serials. Den tidigaste utgåvan av Serial Box som finns att hitta på The Pirate Bay laddades upp i mars 2005, men infotexten i senaste utgåvan anger ”number 104″ vilket skulle innebära att Serial Box först utkom i augusti 2002, endast två månader efter sista Surfer’s Serials.

Det är något alldeles särskilt att följa denna samling av serienummer genom de år som för mig varit så formativa gällande hackandet, samtidigt är det också rörande att projektet fortfarande är vid liv efter säkert 20 års kringflackande i underjorden. När jag i tio-tolvårsåldern på allvar började lära mig datorer och kod, hängde vi på sidor som Freak’s Macintosh Archive och Whacked Mac Archive där sådant som serienummersamlingar spreds. Givetvis var denna (olagliga) tingest bara en liten del av det hackeruniversum som bredde ut sig och förändrade mitt liv.

Jag råkade vid efterforskningarna till den här texten ramla över kompletta filarkiv från just dessa två webbplatser, en veritabel skattkammare av verktyg från förr. Mitt bland detta sammelsurium av PPC-disassemblers, resource fork-redigerare, HyperCard-lösenordsknäckare, keyloggers, wordlistgeneratorer, virus, nätverkssniffare och vem vet vad, hittade jag ett verktyg som Håkan skrev 1999: Gerry’s ICQ Cracker. Gerry’s ICQ var en fristående ICQ-klient skriven av Gerry Beggs, betydligt mer användarvänlig och trevlig än den officiella klienten, men sparandes sina lösenord på ett mycket osäkert sätt. Med hjälp av Mac-emulatorn SheepShaver kunde jag starta det tolv år gamla programmet:

Gerry’s ICQ Cracker skapades i REALbasic – en utvecklingsmiljö som kombinerade en hemrullad dialekt av BASIC med ett högintuitivt, grafiskt gränssnitt – och av i stort sett alla ”erfarna” Mac-utvecklare ansågs vara djävulens verk. Utan REALbasic hade jag kanske aldrig lärt mig programmera.

(Angående disketthackandet i den här textens inledande stycke skulle det visa sig att tilltaget var fullt möjligt.)

Ett verktyg som ”Ironimaskinen” manipulerar varseblivningen av denna fantasi på ett mycket subtilt plan, minimala skiftningar i text leder till maximala förändringar av innebörd och därmed hur vi tänker; citattecken kring ett ord som ”krig” lyckas alltid frammana många bottnar. Men en manipulation av detta slag behöver inte äga rum för att liknande djup ska uppstå i det till synes banala, det räcker ibland med att placera saker och ting i en viss kontext, att tänka på dem från en viss vinkel.

Jag tänker inte ovanligtvis på döden. Även om det ytterst sällan är på ett ångestladdat sätt, utan snarare med stor hoppfullhet, kan ändå rätt dialogruta vid rätt tillfälle träffa precis rätt. Eller fel, beroende på hur man är lagd. Känslan är i alla fall av att stå vid randen av något:

Många är de dagar jag känner mig oerhört tacksam för att vara besparad från de allra flesta svårigheter, att kunna äta, sova med tak över huvudet, utbilda mig. Några är de dagar som ett gränssnitt väljer att påminna mig om att jag är lyckligt besparad från analfabetism:

Andra dagar talar högre makter via volymkontrollen, det är som att något dundrar och vill att jag ska vara mållös. Eller kanske känslan av att jag ingått förtryckarstruktur med den lilla ikonen:

Känslan av litenhet när följande ruta dyker upp är – som en vän uttryckte det – hjärtskärande:

En annan intressant ruta återfinns ironiskt nog i VLC. Det lugn som definitivt måste infinna sig för att jag nuförtiden ska kunna se en film från början till slut fördröjs aningen av ett plötsligt:

Möjligen en stor lättnad från livsbördan i största allmänhet, samt lite av en kändis i den existentiella gränssnittsvärlden:

Min storfavorit bland dylika element är ändå att det existerar en mjukvara som heter ”Konfliktlösare”. Jag minns inte var jag ramlade över denna från början eller var jag hittar den idag men någon därute skapade bråddjup genom denna geniala namngivning. Därifrån blir det bara bättre. Rubriken ”Inga konflikter” och dess tillhörande förklaringstext låter förstärka det generella i budskapet – inte bara finns det inga konflikter i detta enskilda fall, utan det finns kort och gott inga konflikter att lösa. På det stora hela, i världen, tänker jag.

Denna tanke flankeras av en ljuvlig ikon som går runt, runt. Det finns inga konflikter i hela universum och allt bara cirkulerar. Som pricken över i:et, eller citattecknet kring det oskyldiga ordet, fulländas dialogrutan av knappen ”Avsluta”. Jag kan inte minnas att jag vågade trycka på den, rädslan för att i och med detta råka utplåna hela planeten var alldeles för stark.

Filmerna upphör på sätt och vis att vara filmer och blir istället valuta, bokstavligt talat. De ses inte, utan används som ett mellanled i transaktioner kring andra filmer. Jag laddar ner filmen X för att den kan öka min ratio med Y. Jag undviker att ladda ner den alltför obskyra (men sevärda) filmen Z eftersom alltför få användare i sin tur kommer att ladda ner den från mig; filmen Z är alltså skadlig för min ratio. Även om denna tendens är tydligare hos alldeles nya användare som behöver säkerställa en bra ratio så är den ändå närvarande även i ett senare skede, mycket på grund av en inlärd vana från just den där nybörjartiden.

Slogs av att det vid gränserna för denna underliga bit- och bytemarknad existerar olika former av informella marknader som befinner sig i samspel med fildelningsnätverken och dess användare.

Ett klassiskt problem för den nyanlända deltagaren i ett privat torrentnätverk är ju att etablera en godtagbar eller till och med bra ratio. Det kan ske på flera sätt med olika grad av effektivitet, vanligt är t.ex. att ladda ner en minimal mängd data som man tror kommer tilltala ett maximalt antal användare. Senaste avsnittet av en populär teveserie kan (bokstavligen) ge god utdelning om det snabbt hämtas under de första minuterna av dess första existens i det givna nätverket.

Men om ingen vill ladda ner ändå? För att ytterligare ta kontroll över sin ratio kan mer artificiella metoder tillämpas, att röra sig på utsidan av systemet. Den ratiofattiga ber en vän ladda ner en fil av åtråvärde och någorlunda storlek från torrentnätverket, men får sedan denna fil via andra tekniker än torrent, för att undvika att påverka någons ratio överhuvudtaget. Eftersom torrentklienter godtar en fil som hämtad så länge den motsvarar det hashvärde som sparas i en torrentfil – filens fingeravtryck – kan nu den ratiofattiga ladda upp filen till det ursprungliga nätverket och tjäna en ratiohacka på detta.

Ett mer direkt sätt att ta hjälp av vänner för att öka sin ratio är att helt enkelt be dem ladda ner en fil man själv laddar upp. Detta har förstås en negativ inverkan på samtliga nedladdares ratio, men positiv inverkan på den ratiofattigas. De flesta privata torrentnätverk tillhandahåller idag möjligheten att donera ratio mellan användare, vilket gör denna metod ganska överflödig. Själv har jag för vana att bifoga en väl tilltagen ratiobonus till alla jag bjuder in till privata torrentnätverk – ett startkapital.

Många är de användare som förgäves försökt bekämpa sin ratiofattigdom men gått i personlig ratiokonkurs och kastats ut från nätverket. Nyregistrering är möjlig via en ny inbjudan, men efter att ha använt upp alla sina e-postadresser och ratioförbättrande strategier utan framgång kan ännu ett försök bara vara tröttsamt. Då återstår livet som filjunkie, att ständigt behöva be sina mer framgångsrika vänner om specifika nedladdningar, utlämnad till dessas nåder. För beroende på vilken fil man söker är det inte säkert att någon ställer upp, oftast gör nedladdningen nämligen avtryck i någon form av historik som övriga användare kan titta igenom. Att göra filjunkien denna nedladdningstjänst kan vara direkt skadligt för den sociala identiteten:

En intressant social aspekt av datorns orörda filmsamling är hur den kan användas för att konstruera en social identitet. Även om vi inte kommer att se alla de där filmerna så visar de för andra fildelare, och även människor runtomkring oss i den fysiska världen, vilka filmer vi tänker se och därmed avslöjas vår filmsmak och vår syn på vad som är god kultur.

1555 utkom modestridsskriften Vom Hosen Teuffel av Andreas Musculus, en tysk utgåva som redan året därpå översattes till danska av reformatorn Peder Palladius, med titeln Hosedjævulen. Denna skrift var ett ilsket angrepp mot det vid tiden bland förnäma herrar alltmer spridda modet med så kallade pluderhosor, uppskurna kläder, blygdkapsel och olika influenser från det moriska och turkiska klädbruket. Den som i Sverige framför allt ägnade sig åt detta mode var Gustav Vasa som i sin strävan att bedriva renässansidealisering även på hemmaplan lät klä sig inte olikt bilden ovan som utgör titelbladet i Vom Hosen Teuffel.

Klädseln signalerade extravagans och avbildades med tydlighet på de porträttbilder som kommit att bli alltmer populära under 1500-talet, porträtt som skänktes från hov till hov i diplomatiska syften och för att placera det egna hovet och landet på kartan.  Således skänktes t.ex. år 1541 ett av dansken Jacob Binck tecknat porträtt av Gustav Vasa till Frans I av Frankrike som övrigtvis också samlade på fursteporträtt av olika slag. Här fanns alltså en chans för en i ett europeiskt sammanhang obetydlig kung som Gustav Vasa att visa på sin goda smak och sinne för det senaste modet, att han var någon att räkna med.

Sådan kunglig prålighet väckte alltså ont blod hos fromma män som Andreas Musculus som menade att detta senaste mode från Tyskland bar på alldeles för tydligt orientaliska influenser, något som Gud skulle bestraffa med detsamma, i form av turkisk invasion; Musculus sade nämligen att Gud ”gerne straffer der med, var med man haver Syndet”. Kanske var det den turkiska mössan som bars av bland andra Gustav Vasa som var föremål för avsky:

Gustav Vasa (kopparstick, Hieronymus Cock, 1559)

Den danske översättaren Peder Palladius tydliggör profetian och fastställer att dessa ”höge löjlige hattar” kommer leda till en slutgiltig turkisk invasion som han av någon anledning kan datera till år 1600.

Modehatet var dock som kraftigast gentemot boktitelns hosor, symbolen för den oanständiga klädseln och endast burna av syndaren, till vilken Musculus låter hälsa att ”[…] det vore bättre att du aldrig blivit född eller att du snarast blir kastad i havet där det är som djupast med en kvarnsten om halsen”. De uppklippta eller slitsade byxorna framstår som roten till allt ont: de kopplas av Palladius till syfilis, ryktet om att Gustav Vasa bär dem sprider sig ända till Olaus Magnus som flyttat från Sverige till Rom på 1520-talet och som i sin kända bok Historia om de nordiska folken från 1555 olyckligt konstaterar att ”bruket att bära trasiga kläder nu även har spridit sig bland det fordom så dygdiga svenska folket”. Musculus oroar sig för att hosorna ska ha en farligt erotisk inverkan på kvinnor: ”[…] med din Dieffuls paltede och lompede hoser, var med du så högmodeligt och skalkaktigt förarger de unge oskyldige Piger, Jomffruer och Kvinder, och egger dem till det onde”. Det är just denne hosedjävul vi ser sittandes på den tyske klädsnobbens axel i bilden längst upp, övertalandes den stackars hovmannen till att bära sådana oanständiga kläder.

Gustav Vasa har redan på 1520-talet mottagit ett brev från folket i Dalarna som klagar på höga skatter, den nya reformationen (”Lutheriet”), samt att kungen har så fula (”sönderskurna och upphackade”) kläder. Gustav Vasa svarar sakligt och argt att skatterna ska betala befrielsekriget mot Danmark, att kyrkan predikar Guds rena ord och att ingen kan ta skada av det nya modet utom de som följer det.

Källor

Peter Gillgren, Vasarenässansen (Stockholm: Signum, 2009)

Vom Hosen Teuffel av Andreas Musculus finns att läsa i sin helhet här.