En av de riktigt bra sakerna med internet har varit mångfalden. Visst, det finns problem med den också, men uppsvinget för olika nischprodukter och extremt smala företeelser har gjort världen till en betydligt bättre plats. All den kultur som tidigare sålt för lite för att platsa i vanliga affärer hittar sina fans på nätet.

Spotifieringen innebär att den här svansen klipps av. Vi är tillbaka där vi var innan internet. Sist jag kollade saknade Spotify – och i shit you not – 97% av den musik jag lyssnat på den senaste månaden. Återigen är det bara musik som har en potentiellt stor publik som tillhandahålls. Någon annan har bestämt innehållet utifrån ett affärsmässigt, inte kvalitativt, perspektiv. Det är inte fråga om bra eller dålig kultur utan om kulturen går att sälja i stora volymer eller inte. Det är inte längre du som väljer utan en ekonom som gjort en målgruppanalys.

Jag har till och från funderat över hur en mer empirisk studie av detta förhållande skulle kunna ske, går det på ett mer mätbart sätt faktiskt avgöra till vilken utsträckning svansen på Spotify är avhuggen? Rasmus Fleischer gjorde en mindre studie av sådan sort förra året, vars slutsats var att musik utanför mittfåran är relativt sällsynt både på Spotify och liknande tjänster (t.ex. Grooveshark). De senaste dagarna har jag experimenterat lite med hur ett mer storskaligt tillvägagångssätt skulle kunna se ut och kan nu presentera detta arbete.

Manuella metoder var redan från början helt uteslutna. För att kunna genomföra några som helst omfattande sökningar genom utbudet på Spotify krävs autmatisering. Jag upptäckte glädjande nog att Rune Halvorsen skrivit kodstycket spotimeta som gör det enkelt att anropa Spotifys sök-API, mycket ändamålsenligt för nästa steg i planen: ett eget python-skript som går igenom alla artister det matas med och kollar om de får några sökträffar på Spotify. spotify-long-tail.py tar en textfil med en artist per rad som input och skriver ut om några träffar fanns på respektive artist och i sådant fall vilka träffar detta var.

Utgångspunkten för mina sökningar har varit mitt eget iTunes-bibliotek. Genom att markera huvudbiblioteket och välja Arkiv > Bibliotek > Exportera spellista… kunde jag spara hela mitt bibliotek som vanlig textfil, för att därefter öppna den i Excel och kopiera ut kolumnen ”Artist” till ett eget textdokument. Efter att ha rensat och sorterat lite i denna lista innehöll den till slut de 1 455 unika artister som finns i mitt bibliotek. Några av dessa kan mycket väl vara felaktiga på grund av dålig metadata men min generellt pedantiska inställning ger ett så gott som välfungerande testmaterial.

Nu till första sökningen. De artister som får noll träffar finns definitivt inte på Spotify och markeras i enlighet med detta:

Searching for '22 pistepirkko' (6 of 1455) [not found]

Men sedan finns också ett antal träffar som egentligen inte motsvarar det som söktes:

Searching for 'earth island' (342 of 1455)
    Found:
    This Island Earth

Tills jag skrivit en bättre version av skriptet har jag valt att bortse från dessa fall och räkna dem som träffar. Slutresultatet av första sökningen är att runt 70% av artisterna i mitt musikbibliotek också finns på Spotify:

Found 1032 out of 1455 artists (70.93%)

Andra sökningen rör sig mer mot ett verkligt fall. Jag har några få gånger försökt mig på att göra Spotify-spellistor åt andra, med stor frustration just eftersom massor av min musik saknas där. Med detta i åtanke har jag därför försökt återskapa en sökning som visar på mina möjligheter att göra en spellista med musik jag gillar. Detta definieras här som alla artister i mitt bibliotek med minst en låt som jag betygsatt med en fyra eller femma, en lista jag tagit fram genom att helt enkelt skapa en dynamisk, betygsbaserad spellista i iTunes och kopiera ut artisterna därifrån på samma sätt som tidigare. Resultatet av andra sökningen är att runt 75% av mina 473 ”favoritartister” finns på Spotify:

Found 364 out of 473 artists (76.96%)

Tredje sökningen är snarlik, men jag har istället valt ut de 100 artister jag har flest låtar av, som något slags popularitetsrepresentation av min musik. Resultatet är att 93 av dessa 100 artister finns på Spotify, alltså betydligt större andel än tidigare sökningar:

Found 93 out of 100 artists (93.00%)

Den fjärde sökningen är inte baserad på iTunes utan istället på statistik över mitt musiklyssnande hämtad från min profil på Last.fm. Jag konstruerar en lista över alla artister jag lyssnat på de senaste tre månaderna vilket kan tänkas vara ett relativt realistiskt urval för en spellista jag vill göra till någon. Resultatet är att ungefär 75% av dessa 332 artister finns på Spotify:

Found 248 out of 332 artists (74.70%)

Jag avslutar med en femte sökning baserad på iTunes-spellistan ”The Best of Psykedeliskt” som samlar alla högt betygsatta låtar i denna breda men ändå mer specifika ”genre”. Av de 148 artisterna i denna lista fanns runt 70% på Spotify:

Found 107 out of 148 artists (72.30%)

Detta får konkludera denna övning för den här gången. Samtliga siffror har visat sig vara högre än vad jag möjligen skulle ha gissat, men faktum kvarstår att jag i sökandet efter min favoritmusik på Spotify får välja bort omkring en fjärdedel helt och hållet. Jag fortsätter blanda listor på 8tracks istället, för att inte tala om .zip-filens utmärkta förmedlingsform av musiksamlingar.

Undersökningen har förstås varit långt ifrån så omfattande som den skulle kunna vara, framför allt då jag utgått från artister snarare än enskilda låtar. Mer finkorniga men lika automatiska sökningar är möjliga, kanske ett projekt för framtiden eller för någon annan.

I första säsongens sista avsnitt (”Secrets and Lives”) av komediserien Better Off Ted har Veridian Dynamics utvecklat en ansiktsigenkännande sökmotor som kan hitta ditt ansikte var som helst på nätet.

Ted: We’ve been developing a new search engine, and unlike language based search engines, this face-matching technology uses visual recognition…

[…]

Lem: It can find the subject in a crowded stadium, in the background of home movies, security cameras, webcams. It’s like having eyes everywhere, but not in a bad way, like that time we spilled that container full of eyes.

Det hela är förstås mycket tacksamt att bygga komiska förväxlingar på. Ämnet har fascinerat mig väldigt länge och Better Off Ted aktualiserar ett antal filosofiskt intressanta frågor om framtiden. Precis på detta sätt har science fiction fungerat för mig sedan tidig ålder, den ställer oss skarpa frågor som kräver tankearbete, ställningstagande, moraliskt förhållningssätt. Genom att låta framtida händelser äga rum i nutiden ger science fiction oss tillfälle att börja tänka på saker och ting innan den tidpunkt då vi borde ha tänkt på dem tidigare.

En bildsökmotor vars input är en porträttbild och som hittar samma ansikte på andra ställen ligger inte långt fram i tiden är redan verklighet. Jag minns att jag själv var aningen chockad när jag först hörde talas om bildsökmotorn TinEye vars ursprungliga idé var att man laddade upp en lågupplöst bild och fick tillbaka samma bild i högre upplösning om den kunde hittas så någonstans. Jag prövade just att ladda upp ett 80 x 80 pixlar stort porträtt av mig själv och mycket riktigt får jag tillbaka en träffar från webbplatser där jag använt just denna bild som profilbild.

Desto märkligare var det att första gången använda ansiktsigenkänningen i iPhoto, en funktion som går igenom ens bildbibliotek och algoritmiskt hittar liknande ansikten. Användaren kan bekräfta de föreslagna matchningar som stämmer vilket också förbättrar algoritmen och ger bättre resultat i fortsättningen. Funktionen är faktiskt ganska användbar och gör på väldigt kort tid något som annars skulle vara oerhört tidsödande, men som sagt är den på något vis också kuslig. Men denna kuslighet är något jag gärna utsätter mig för eftersom det föder idéer.

Precis i denna skarv befinner vi oss, algoritmerna är på plats och de prototypiska webbtjänsterna finns. Jag är så gott som övertygad om att det inom fem år kommer dyka upp en sökmotor med kapacitet att försätta oss i förvirring över alla de bilder och videoklipp vi utan kännedom lånat våra ansikten till. Alla de festbilder, streetshots, tevereportage och… vem vet vad vi figurerar i.

Lem: The search engine found someone who looks exactly like you.

Phil: Oh, my god, this is amazing. It’s like looking into some bizarre alternate universe where I can drive a bull and wear tall shoes with throwing stars attached to them.

Phil upptäcker sin dubbelgångare – en av bilderna att döma äventyrlig rodeoman levandes ett helt annat liv än det Phil tillbringar på Veridian Dynamics i vit labbrock och ständig blyghet. Sökmotorn öppnar en parallell verklighet, en flyktig inblick i hur en Phil-person skulle kunna leva. Jag tänker att vi kan ta denna potential på allra största allvar, det är faktiskt inte helt omöjligt att vi kan komma att vara med om detta dubbelgångarfenomen.

För att åtminstone till liten del öppna den svarta asken vill jag givetvis också tänka kring de betydligt obehagligare scenarion som sökmotorn skulle aktualisera. Att kartlägga personer genom att ladda upp deras bilder. Att undvika att ens befinna sig i närheten av vissa platser, av ren face recognition-rädsla. Tänker den nojaframkallande taggningsfunktionen på Facebook men helt automatisk och därför astronomisk till skalan. Min syster lade under lång tid en bit papper över den inbyggda webbkameran i sin nya dator, även om en liten lampa vid kameran signalerade när den var aktiv, litade hon inte på den.

Ständigt denna panoptikon.

CV Dazzle^™ is camouflage from computer vision (CV). It is a form of expressive interference that combines makeup and hair styling (or other modifications) with face-detection thwarting designs. The name is derived from a type of camouflage used during WWI, called Dazzle, which was used to break apart the gestalt-image of warships, making it hard to discern their directionality, size, and orientation. Likewise, the goal of CV Dazzle^™ is to break apart the gestalt of a face, or object, and make it undetectable to computer vision algorithms, in particular face detection.

And because face detection is the first step in automated facial recognition, CV Dazzle^™ can be used in any environment where automated face recognition systems are in use, such as FaceBook, Google’s Picasa, or Flickr.

CV Dazzle^™ was developed by Adam Harvey as a thesis project at New York University’s Interactive Telecommunication Program in the spring of 2010 to explore ways of protecting and interfering with privacy compromising technologies.

Kort uttryckt är detta en databas som sammanställer serienummer till olika mjukvaror, det vill säga de nummer du egentligen erhåller genom att betala för programmen. Det hela är förstås strikt olagligt och sades ofta underminera hela den shareware-modell som var väldigt utbredd i Mac-kretsar under framför allt 1990-talet. En olaglig mekanism som ger gratis tillgång till all världens mjukvara; jag kan inte tänka mig något mer lockande för en ung, nyfiken protohacker. Det ska tilläggas att det lagliga alternativet öppen källkod givetvis existerade under det tidiga 90-talet, men några lättanvända, grafiska gränssnitt var det inte fråga om. Linux var bara ett par år gammalt och bar fortfarande på nästan mytologisk status, distributioner i dagens bemärkelse hade inte tagit form än. Samtliga kompilatorer för Mac (t.ex. CodeWarrior) kostade pengar vilket försvårade byggandet av mjukvara från öppen eller egen källkod.

En av de allra tidigaste serienummersamlingarna hette Cracks&Numbers (eller ”C&N”) och distribuerades framför allt genom BBS:er men då och då också på webben. C&N levererades i två delar, dels själva nummerdatabasen, dels ett fristående program som läste in och visade denna databas. En ny databas kom ut varje månad, med uppdaterade serienummer och cracks för de senaste versionerna av diverse mjukvaror. Det var länge helt fördolt vem som stod bakom C&N, men i slutet av 1995 fick någon tredjepart för sig att omdistribuera databasen med upphovspersonens riktiga namn. Databasen lades omedelbart ner. OleBuzzard som kanske eller kanske inte var skaparen av Cracks&Numbers redogör för dess öde i ett inlägg i Usenet-gruppen alt.hackintosh:

C&N’s circulation on the Net didn’t prove too hindersome to its creator until someone made the mistake of including the creator’s real name, alias and Internet address with C&N as a way to get the latest versions of the publication. This freaked the creator out, and not surprisingly as he started receiving requests for C&N made using his real first and last name. And so… Rebellion. On October 1st, 1995, a short message was distributed from C&Ns creator that C&N was dead.

Det sägs att C&N i själva verket fortlevde men i betydligt mer restriktiva kanaler än tidigare. Olika kopior började dyka upp på nätet – t.ex. det kortlivade Informant – men det som skulle komma att bli den sanna arvtagaren till Cracks&Numbers delade både dess databasformat och programikon: Hacker’s Helper (förkortat ”HH”).

Även denna serienummersamling distribuerades på webben, men i desto större utsträckning via det BBS-liknande systemet Hotline som under ett antal år var omåttligt populärt i underjordiska Mac-kretsar. (Hotline är i sig självt ett helt eget kapitel, men jag väljer att spara det till framtiden för att denna text inte ska växa till orimlig längd.) Under åren 1996–1999 var HH helt dominerande och utkom med stor regelbundenhet. Jag minns att min nämnda granne vid den här tiden ägnade sig åt att sälja styckvisa nummer ur HH till vänner och ovänner, en uppenbart inte helt rumsren praktik – förutom att det så uppenbart strider mot hackeretik fanns ju samlingen tillgänglig för alla med kunskap att hitta den. HH togs runt 1999–2000 över av användaren Surfer som döpte om den till Surfer’s Serials (överraskande nog förkortat ”SS”) och fortsatte distributionen till dess troligen sista utgåva i juni 2002.

Åren runt 2000 befann sig Mac OS och Apple i en stor transformation som enkelt uttryckt handlade om Mac OS X. Denna tionde och helt nyutvecklade version av operativsystemet hade lanserats i betaform i september 2000 och utkom i första skarp version i mars 2001. Inte särskilt mycket var sig likt från tidigare versioner av Mac OS, framför allt i och med att det nya systemet var baserat på Unix. En övergång inleddes från det tidigare formatet PEF/CFM för körbara filer till det modernare Mach-O. Troligen var detta ett av skälen till att även Surfer’s Serial slutligen gick i graven, utvecklingen av mjukvara för Mac kunde nu ske med hjälp av Project Builder som medföljde operativsystemet utan extra kostnad. Här någonstans skrivs nästa del av serienummersamlingshistorien.

Det som tidigare varit en tvådelad men enhetlig distribution i form av databas och läsare med samma namn, splittras nu i ett antal applikationer som läser samma databas. Databasen går nu under namnet Serial Box (eller – wait for it – ”SB”) och distribueras som tidigare månadsvis. Därtill följer programmen iSerial Reader, SaltMine och i sinom tid också Serial Seeker, skrivna av olika personer och spridda genom olika kanaler. SaltMine utkommer i ny version anpassad för det nya operativsystemet, under namnet SaltMine X (”SMX”) men dör därefter ut då Serial Seeker visat sig vara ett långt mer kompetent och lättanvänt program.

Serial Box distribueras alltså fortfarande och är dagens levande reinkarnation av Cracks&Numbers, Hacker’s Helper och Surfer’s Serials. Den tidigaste utgåvan av Serial Box som finns att hitta på The Pirate Bay laddades upp i mars 2005, men infotexten i senaste utgåvan anger ”number 104″ vilket skulle innebära att Serial Box först utkom i augusti 2002, endast två månader efter sista Surfer’s Serials.

Det är något alldeles särskilt att följa denna samling av serienummer genom de år som för mig varit så formativa gällande hackandet, samtidigt är det också rörande att projektet fortfarande är vid liv efter säkert 20 års kringflackande i underjorden. När jag i tio-tolvårsåldern på allvar började lära mig datorer och kod, hängde vi på sidor som Freak’s Macintosh Archive och Whacked Mac Archive där sådant som serienummersamlingar spreds. Givetvis var denna (olagliga) tingest bara en liten del av det hackeruniversum som bredde ut sig och förändrade mitt liv.

Jag råkade vid efterforskningarna till den här texten ramla över kompletta filarkiv från just dessa två webbplatser, en veritabel skattkammare av verktyg från förr. Mitt bland detta sammelsurium av PPC-disassemblers, resource fork-redigerare, HyperCard-lösenordsknäckare, keyloggers, wordlistgeneratorer, virus, nätverkssniffare och vem vet vad, hittade jag ett verktyg som Håkan skrev 1999: Gerry’s ICQ Cracker. Gerry’s ICQ var en fristående ICQ-klient skriven av Gerry Beggs, betydligt mer användarvänlig och trevlig än den officiella klienten, men sparandes sina lösenord på ett mycket osäkert sätt. Med hjälp av Mac-emulatorn SheepShaver kunde jag starta det tolv år gamla programmet:

Gerry’s ICQ Cracker skapades i REALbasic – en utvecklingsmiljö som kombinerade en hemrullad dialekt av BASIC med ett högintuitivt, grafiskt gränssnitt – och av i stort sett alla ”erfarna” Mac-utvecklare ansågs vara djävulens verk. Utan REALbasic hade jag kanske aldrig lärt mig programmera.

(Angående disketthackandet i den här textens inledande stycke skulle det visa sig att tilltaget var fullt möjligt.)

Ett verktyg som ”Ironimaskinen” manipulerar varseblivningen av denna fantasi på ett mycket subtilt plan, minimala skiftningar i text leder till maximala förändringar av innebörd och därmed hur vi tänker; citattecken kring ett ord som ”krig” lyckas alltid frammana många bottnar. Men en manipulation av detta slag behöver inte äga rum för att liknande djup ska uppstå i det till synes banala, det räcker ibland med att placera saker och ting i en viss kontext, att tänka på dem från en viss vinkel.

Jag tänker inte ovanligtvis på döden. Även om det ytterst sällan är på ett ångestladdat sätt, utan snarare med stor hoppfullhet, kan ändå rätt dialogruta vid rätt tillfälle träffa precis rätt. Eller fel, beroende på hur man är lagd. Känslan är i alla fall av att stå vid randen av något:

Många är de dagar jag känner mig oerhört tacksam för att vara besparad från de allra flesta svårigheter, att kunna äta, sova med tak över huvudet, utbilda mig. Några är de dagar som ett gränssnitt väljer att påminna mig om att jag är lyckligt besparad från analfabetism:

Andra dagar talar högre makter via volymkontrollen, det är som att något dundrar och vill att jag ska vara mållös. Eller kanske känslan av att jag ingått förtryckarstruktur med den lilla ikonen:

Känslan av litenhet när följande ruta dyker upp är – som en vän uttryckte det – hjärtskärande:

En annan intressant ruta återfinns ironiskt nog i VLC. Det lugn som definitivt måste infinna sig för att jag nuförtiden ska kunna se en film från början till slut fördröjs aningen av ett plötsligt:

Möjligen en stor lättnad från livsbördan i största allmänhet, samt lite av en kändis i den existentiella gränssnittsvärlden:

Min storfavorit bland dylika element är ändå att det existerar en mjukvara som heter ”Konfliktlösare”. Jag minns inte var jag ramlade över denna från början eller var jag hittar den idag men någon därute skapade bråddjup genom denna geniala namngivning. Därifrån blir det bara bättre. Rubriken ”Inga konflikter” och dess tillhörande förklaringstext låter förstärka det generella i budskapet – inte bara finns det inga konflikter i detta enskilda fall, utan det finns kort och gott inga konflikter att lösa. På det stora hela, i världen, tänker jag.

Denna tanke flankeras av en ljuvlig ikon som går runt, runt. Det finns inga konflikter i hela universum och allt bara cirkulerar. Som pricken över i:et, eller citattecknet kring det oskyldiga ordet, fulländas dialogrutan av knappen ”Avsluta”. Jag kan inte minnas att jag vågade trycka på den, rädslan för att i och med detta råka utplåna hela planeten var alldeles för stark.

Anyone who have attended lectures by Trond Lundemo at the Department of Cinema Studies at Stockholm university should be somewhat familiar with the concept of moving images as databases. By querying a film on basis of genre, cuts or other features, at the same time we are unfolding the enfolded information of the film in accordance with Laura U. Marks’ deleuzian view of images as a subset of ”the universe of images”, filtered through an information layer.

Now, what is particularly interesting with this concept is its connections to the digital image. Because the digital image becomes calculable, actually by definition according to Lev Manovich, it also drifts into the area of databases in a purely technological sense. The concept of the moving image as database merges with the digital moving image as actually being based on calculable, discrete data.

For example, consider the online movie store. Through a graphical user interface we make queries such as “genre equals drama” and are presented with a subset of the full range of available movies. In analogy with Marks, our query represents a layer of filtering information, narrowing “the universe of online movies” down to a certain set of images. We could go even further and express the operation through a common database query language such as SQL:

SELECT * WHERE genre = drama

This line of code could actually be run against a database and yield the mentioned results. Filtering by genre, however, is always a complex matter considering the many twists and turns of genre theory in film studies; it is still a problematic pursuit to define ”genre” or to separate them from each other. Instead we may turn to the more mathematical aspects of film data, say duration. Again, expressed as SQL:

SELECT * WHERE duration < 60

This might yield all movies below a running time of one hour. Or, if the duration is the actual information we’re after rather than the movie itself:

SELECT duration WHERE genre = drama

By dividing this set of durations we could by an additional operation end up with the average length of a drama film. In conclusion, moving images as filtered, queried, unfolded information is no longer only a theoretical concept but a very real, technological operation.

But not only the user is filtering, the process is ongoing both ”client-side” and ”server-side” to use another analogy from computer science, that is, the range of films considered as ”the universe of images” in our online movie store is already in itself filtered by such processes as markets, censorship and ”taste”. Thus, the lack of analysis of power and hierarchy that for example Imogen Tyler would criticize deleuzian film theory of, need not be absent.

The single layer of information in Marks’ sketch could be expanded to a multilayered set of information filters, including the different layers’ position in a hierarchy. In fact, this hierarchy could be a point of unfolding, much in the same way as ideology critique (in a Gramscian sense) is a way of discovering or unfolding hidden power relationships.

The Lives of Others

The Lives of Others (Das Leben der Anderen, Florian Henckel von Donnersmarck, 2006) is a very rewarding example since it – while being a film object to be put under scrutiny from such a deleuzian perspective – also travels on a meta-plane where a database is constructed, queried and filtered in its diegetic world. This film is thus a database and at the same time about a database.

If the reality of Sieland and Dreyman and their lives is to be seen as the universe of images, and Stasi as some sort of subject interpreting these images in search for certain information (i.e. querying the universal database) then the surveillor Wiesler is an information filter in between these two, constantly negotiating the claims of the ”real”. From a strictly freudian view we could as well view Sieland/Dreyman as the id, Stasi as the super-ego and Wiesler as the negotiating ego.

At one point Wiesler gets rid of his co-surveillor under the pretense that this person cannot be trusted. At that moment two conflicting information filters collapse, or merge, and Wieslers interpretation becomes default. From now one, the only information channel available to the Stasi is the already filtered database delivered by Wiesler, namely the huge stacks of typewritten paper detailing the surveillance results. As we know, Wiesler deliberately alters his findings when writing them down, or outright ignores adding information. If by ideology the original contents of the online movie store is already filtered and narrowed down, the same goes for the surveillance database made available to the Stasi. Thus, we do not have access to the ”real” universe of movies, and the Stasi does not have access to the ”real” lives of others.

Can anyone in the film be said to have access to ”all” information? No, obviously not, and Marks would probably agree. Information layers are crucial for our interpretation of the world and actually a prerequisite for any interpretation to take place at all. Also, the information flows are not traveling in a single direction but are multi-relational and sometimes even interfering with themselves like Heisenbergian quantum wave-particles. For example, the viewers knowledge of Sieland’s knowledge of the hidden compartment beneath the doorway causes a certain interpretation of Wiesler’s involvement in moving the typewriter, but not until we know of his knowledge and also his intentions.

Much could probably be gained from continuing this analysis based on various media technologies in the film (i.e. microphone as filtering the universe of sound, or typewriter as filtering the universe of text/language) but having already exceeded the required 300–500 words of this essay by more than 100%, such exercise will have to wait.

Lyckades undvika alla former av snöorsakat kaos i trafiken. Hur är ännu oklart, särskilt med tanke på att Arlanda-trafiken var satt ur spel på grund av ett urspårat tåg. En sådan lyckträff får förstås inte passera ostraffad, varpå jag omedelbart efter landning i Bryssel gick vilse. Detta har väldigt mycket att göra med min ibland nästa absurda tilltro till promenaden som färdmedel, oförklarligen opåverkat av mitt för mig själv välkänt dåliga lokalsinne. Belgiens trespråkighet (franska, nederländska och tyska är officiella språk) gör inte saken lättare; i stort sett samtliga geografiska platser och dess skyltar är textade på både franska och nederländska. Man promenerar tre kvarter fel, vänder om, plötsligt ser inte ens skyltarna ut som man minns dem. Efter ett par om och några men hamnade jag i alla fall runt niotiden på rätt hotell, där jag under helgen skulle dela ett rum med Stefan som är en de få aktiva Mozilla-människorna i Sverige förutom jag.

Det var i stort sett att vända i dörren och plocka upp ett stycke smält ost på vägen, den sedan flera dagar emotsedda destinationen på fredagkvällen var nämligen Delirium Café där FOSDEM håller sin traditionsenliga ölkväll innan konferensen sätter igång på allvar på lördagen. Den rosa elefanten i logotypen gör sannerligen skäl för sig: tre våningar, mer än 2000 ölsorter samt minst 1100 datanördar. Att tillställningen var festlig och framför allt alkoholstinn är på alla sätt och vis en milsvid underdrift. Stefan hade anlänt långt tidigare än jag och eftersom jag såg honom senast för två år sen var det ingen lätt uppgift att försöka lokalisera honom mitt i denna moshpit av unixskägg, högljudda nördskämt och utspilld Delirium Tremens. Jag lade ner dessa planer inom tio till femton minuter. Den gränd där Delirium Café ligger agerade ett fjärde våningsplan, med ett nästan vårliknande väder som medgav utomhusöl utan några som helst kalla kårar. Här valde jag ut mannen som såg vilsnast ut och hade lustigast hatt och konverserade honom kring llvm och gcc, processing.js, analogier mellan IKEA-möbler och modulär kod, samt tusen andra närliggande ämnen. Det är förstås en oerhört befriande känsla att ute på krogen kunna välja vem som helst av gästerna och inleda ett samtal om det allra mest obskyra man kan komma på och visa sig få direkt gensvar och fantastiskt umgänge. Pröva raggningsrepliken: ”Hur kommer det sig att llvm framför allt använts för statisk kodanalys via clang om det nu är en så kompetent kompilator?” nästa gång du går ut i Stockholm så förstår du nog vad jag menar.

Fredagkvällen fortsatte i ungefär denna ordning, ett par timmar senare mötte jag också upp Karin och Jonatan från Juliagruppen som jag genom en serie förvirrade sms till ett antal personer äntligen lyckats få tag på. Jag kan inte rekommendera att ett dygn i förväg via irc bestämma träff med människor på en krog i ett annat land där man vet att mer än tusen människor kommer befinna sig, kommer vara berusade, och kommer stämma in på i stort sett liknande signalement. Exempel på fraser som inte fungerar (hörde samtliga under kvällen):

”Have you seen a guy with long hair and a Mozilla t-shirt?”
”See that guy with the long beard and round glasses over there?”
”Sorry, I dropped my free beer ticket around here, have you seen it?”

Förr eller senare tog jag mig tillbaka till hotellet, dit Stefan också anlänt en kvart tidigare. Lite löst babbel kring projekten och kring Bryssel, därefter tung sömn. Nästa morgon åts det stora mängder frukt för att sedan ta bussen en halvtimme till universitetet Université Libre de Bruxelles där själva FOSDEM huserade. Jag drev runt ett tag och kollade in de olika båsen som ställts upp, framför allt fick jag för första gången i köttvärlden se en RepRap i aktion. Jag har faktiskt aldrig sett något liknande i hela mitt liv, det är ren och skär magi. Framför mina ögon byggdes en grekisk-romersk miniatyrstaty upp, det ena lagret efter det andra, men så skört och tunt att det knappt gick att urskilja. Så en tid senare fanns den där, färdig och solid. Jag kom att tänka på scenen i Femte elementet (Luc Besson, 1997) där Leeloo skapas, hur hon mikroskiva för mikroskiva sammanfogas av robotarmar. Precis så kändes det.

Annars höll jag mig mest till Mozilla-programmet. Paul Rouget visade ett antal mycket imponerande demos han byggt för att pressa HTML5 och andra moderna teknologier till max, de flesta av dessa kan bevittnas här. Tristan Nitot pratade underhållande om hackability förr och nu, och varför möjligheten att hacka hårdvara och mjukvara är så oerhört viktig. Den nyligen prisbelönta Mitchell Baker höll också ett övergripande samtal om hur fri och öppen mjukvara blir en allt viktigare drivkraft. Alla dessa föreläsningar kombinerades med ett intensivt ircande mellan bänkraderna eller i de särskilda hackerrum som upprättats, sporadiska vändor till universitetets cafeterior för öl och mackor, samt en massa kreativt dösnack med likasinnade.

Fram emot tidig lördagkväll for Mozilla i gemensam grupp till Crosly Bowling för middag och underhållning, ett sällskap jag gick hårt ut med att missa. Mina försök att kvickt ta mig till rätt destination med hjälp av det brysselska spårvagnsnätet havererade på grund av en jävligt arg chaufför som slängde av samtliga resenärer efter ett stopp, i ilska över en stackars plankande FOSDEM-besökare. En gammal hederlig kollektiv bestraffning. Lyckades dock hooka upp med en svensk GNOME-kille som hade GPS i mobilen, tyvärr med en ständigt roterande karta eftersom han fått för sig att börja hacka GPS-mjukvaran tidigare under dagen. Vi stapplade än hit och än dit och lyckades på något märkligt sätt hamna helt rätt till slut.

På Crosly Bowling var stämningen på topp bland de 120 människor från Mozilla som var där, det åts buffémat och lasagne och gudomliga efterrätter. Efter middagen begav jag och ett gäng andra gäster oss ner i källaren på detta fyra våningar stora bowlingpalats, där den klassiska sortens laserarena jag minns från mellan- och högstadiet fanns. Team Firefox och Team Thunderbird utkämpade en intensiv kamp efter vilken sistnämnda stod som segrare, med så mycket poäng att de enligt myten lyckats överflöda den integer som sparade poängen och istället landat på en negativ poängsiffra. Gemytligheterna fortsatte därefter med ett par rundor bowling innan folk började bli grymt trötta, då vi promenerade till hotellet i ett välkommet lätt duggregn.

Söndagen liknande på de flesta vis lördagen men redan runt tvåtiden började folk droppa av som hade tidiga flyg och tåg att passa. Några timmar senare var det även dags för mig att fara mot flygplatsen och lämna denna fristad för likasinnade. Ankomsten till Stockholm präglades av trötthet och en viss melankoli som alltid infinner sig efter ett intensivt umgänge med människor man gillar. Vårdrömmarna befann sig också aningen längre bort här än i Bryssel.

Förhoppningsvis får jag tillfälle att åka till FOSDEM även nästa år, något jag rekommenderar alla att göra som har minsta intresse av fri och öppen mjukvara, eller bara av entusiastiska människor.

Uppsatsen är ett utforskande av Dungeons & Dragons, spelböcker, Zork, science fiction, André Bazin och annat krimskrams, utifrån nyckelbegrepp som interaktivitet, narrativ, databaser, gränssnitt och verklighet.

Nu postar jag uppsatsen här på allmän begäran, kom gärna med kommentarer, tankar, idéer, länktips och så vidare. Om du vill skriva ut texten, tänk på att den innehåller färgbilder och anpassa dina utskriftsinställningar efter detta.

The Dig. De grafiska äventyrsspelen som flyktigt medium (PDF, 30 sidor, färg)

(Det är faktiskt fortfarande två dagar till deadline så den som hittar några direkta fel (typ stavfel och liknande) får gärna säga till så jag kan lämna in en ännu bättre version.)

Ja, likheterna med iPhone är förstås slående:

PenUltimate™ har ett betydligt mindre antal applikationer, närmare bestämt två. Den ena är den som faktiskt behövs för att vid olika tillfällen ta sig vidare i The Dig, en videochattfunktion som uppenbarligen fungerar på en främmande planet helt i avsaknad av radiomaster och annan mänsklig infrastruktur:

Den andra applikationen är förstås ännu mer självklar i ett handdator/telefon-sammanhang, det obligatoriska stycket förströelse; spelet. När Boston Low inte längre orkar bekymra sig om att besättningen förflyttats till en annan galax många ljusår bort, i total avsaknad av civilisation och därmed hopp om att komma hem, eller att Ludger Brink efter sin död med hjälp av livskristaller är återuppstånden men tyvärr också drabbats av våldsamt storhetsvansinne och livsmani, eller att Maggie Robbins tillfångatagits av en enorm spindelliknande varelse, då kan han luta sig tillbaka med sin PenUltimate™ och spela ett par omgångar Lunar Lander:

Var det drömmen om PenUltimate™, detta under av videochatt och arkadspel, som drev Apple till att utveckla iPhone tolv år senare? Förmodligen inte. Men förutom att dessa två apparater är kusligt lika till utseende och funktion, så vreds allt ytterligare ett varv när världens bästa open source-projekt ScummVM portades till iPhone i januari 2008. Den iPhone-liknande PenUltimate™ som dock existerade innan iPhone, befann sig nu plötsligt inuti den, en metaskärm som vittnar om släktskapet mellan dessa två skärmar på ett nästan övertydligt sätt:

Ironiskt nog fungerar ScummVM bara på en jailbreakad iPhone eftersom programmet använder privata systemanrop som inte tillåts av Apple. Med andra ord fortsätter de sätta käppar i hjulen för bra projekt med öppen källkod, vilket har diskuterats på Barnvagnen tidigare.

En gång i tiden satt man och gapade över bilder som den här, renderade med det banbrytande programmet Bryce som piratkopierades friskt. Det var den oslagbara realismen som imponerande, hur hemdatorn (med lite tid) kunde räkna fram något som faktiskt såg ut som berg och vatten. Varför sådana element kunde se så realistiska ut redan då, medan saker som hår och dynamiska rörelser fortfarande idag ofta känns stela, är på intet sätt en slump.

Den tidiga utvecklingen av 3d-grafiken var i stort sett uteslutande knuten till Hollywood eller det militära, varpå flygsimulatorerna drev fram forskning kring realistisk återgivning av element som återfinns just i dessa, nämligen berg, hav, växtlighet, kort sagt landskap. Därför är det heller inte särskilt förvånande att de algoritmer för att rendera berg med fraktala tekniker som återfinns i Bryce, utvecklades av forskare på Boeing.

Facit är en simulerad värld där en ojämn realism råder, vissa objekt, material och ytor har behandlats med algoritmisk kärlek sedan 1960-talet, medan andra fortfarande befinner sig på ett schackrutigt spegelkubstadium. Vad som förlänas fotorealism inom 3d-grafiken kan alltså sägas styras till stor del av militära budgetar och industriella målsättningar; detta är dagens grafikekonomi.

(Vari realismen ligger i dessa oräkneliga öar på vatten har jag idag svårt att se.)

So, although we normally think that synthetic photographs produced with computer graphics are inferior to real photographs, in fact, they are too perfect. But beyond that we can also say that, paradoxically, they are also too real.

The synthetic image is free of the limitations of both human and camera vision. It can have unlimited resolution and an unlimited level of detail. It is free of the depth-of- field effect, this inevitable consequence of the lens, so everything is in focus. It is also free of grain – the layer of noise created by film stock and by human perception. Its colors are more saturated and its sharp lines follow the economy of geometry. From the point of view of human vision it is hyperreal. And yet, it is completely realistic. The synthetic image is the result of a different, more perfect than human, vision.

Whose vision is it? It is the vision of a computer, a cyborg, an automatic missile. It is a realistic representation of human vision in the future when it will be augmented by computer graphics and cleansed of noise. It is the vision of a digital grid. Synthetic computer-generated imagery is not an inferior representation of our reality, but a realistic representation of a different reality.

Har precis lagt sista handen vid första råmanuset till min kandidatuppsats ”The Dig. De grafiska äventyrsspelen som flyktigt medium”, runt 20 sidor om var vi ontologiskt och filosofiskt kan placera dataspelet The Dig. Är det litteratur, film, dataspel, mjukvara? Idén fick jag efter en föreläsning av mediaforskaren Ryszard W. Kluszczynsky där han visade på total oförståelse för andra sorters dataspel än Quake. Eftersom jag växt upp med grafiska äventyrsspel, interactive fiction och abstrakta pusselspel kände jag mig djupt förolämpad å dessa genrers vägar. Uppsatsen är ett utforskande av Dungeons & Dragons, spelböcker, Zork, science fiction, André Bazin och annat krimskrams, utifrån nyckelbegrepp som interaktivitet, narrativ, databaser, gränssnitt och verklighet. Syftet är att påpeka dessa medieobjekts flyktiga natur, dess mixed media-egenskaper, som gör att de inte går att stoppa in i några traditionella kategorier.

Men framför allt är texten en realisering och praktik av mycket av innehållet i The Language of New Media av Lev Manovich, mannen på bilden ovan. Det är en av de mest inspirerande och ögonöppnande böckerna jag någonsin läst, och uppmanar alla att göra detsamma. Manovich är programmerare och filmvetare och ägnar sig rätt mycket åt paralleller däremellan, boken är en kartläggning av hur vi idag använder nya medier, där den genomgående tråden är att mjukvarulogik (såsom sökning, sortering, compositing, menyer, etc.) alltmer utgör grunden för hur vi skapar medieobjekt. Det handlar också rätt mycket om den digitala grafikens historia, som är djupt fascinerande. På det stora hela är denna bok ett mästerverk, och jag får nog anledning att återkomma till den i framtiden.

Det är en stundvis ganska suggestiv uppsats, precis som jag vill ha det. Det finns en önskan från vissa att läsa den, så kanske lägger jag upp en pdf här när uppsatsen är färdigredigerad och godkänd; detta är trots allt bara första utkastet. En mängd nya idéer har väckts under arbetet, varav en del jag tänkte skriva om här nu när tid finns till annat än studier, ett slags uppsamling av alla lösa trådändar som blev över. Hurra!