Runt omkring dem surrade staden. Gatorna var kantade av goda, gröna och fridfulla träd. Endast vinden skapade oro över staden, över landsbygden, över kontinenten. I tusen andra städer fanns det träd och barn och gator och affärsmän på sina lugna kontor som talade in sina röster på band och tittade på TV. Raketer for av och an som stoppnålar på den blå himlen. Överallt rådde den lugna inbilskhet som är typisk för människor som är vana vid fred och övertygade om att det aldrig mer ska bli något bråk. Arm i arm bildade människorna en enda front jorden runt. De fulländade vapnen förvarades på lika villkor av alla nationer. Ett läge av otroligt utsökt jämvikt hade skapats. Det fanns inga förrädare bland människorna, inga olyckliga, inga missnöjda, och därför bilade världen på säker grund. Solljuset lyste upp halva världen och träden dåsade i strömmar av varm luft.

Kom att tänka på ”Timmen H” – en novell av Ray Bradbury som ingår i samlingen Den illustrerade mannen från 1951. Där äger en rymdinvasion rum trots att jorden växt till en ointaglig fästning, genom att alla lekande barn engageras i att bygga något slags teleportör av hushållsprylar, alltmedan föräldrarna är upptagna med annat. Den typiskt bradburyska, olycksbådande stämningen i amerikansk förort sprider sig ytterligare för varje gång den unga Mink berättar om sina möten med Drill från en annan dimension.

”Dom kunde inte hitta på nåt sätt att angripa oss, mamma. Drill säjer – han säjer att för att kunna slåss bra måste man ha nåt nytt sätt att överraska folk på. Då vinner man. Och han säger att man måste ha hjälp av sin fiende.”

”En femte kolonn”, sade mamma.

”Ja. Just så sa Drill. Och dom kunde inte hitta på nåt sätt att överraska Jorden och få hjälp.”

”Det är inte att undra på. Vi är starka, vi.” Mamma skrattade och började duka av. Mink satt kvar och stirrade ner på bordet och såg allt det som hon pratade om.

”Tills dom en dag”, viskade Mink dramatiskt, ”kom att tänka på barnena!”

”Kors!” sade mrs Morris glatt.

”Och dom tänkte på att alla vuxna har så mycket att göra att dom aldrig tittar under rosenbuskar eller på gräsmatter!”

”Bara efter sniglar och svamp.”

”Och sen är det nånting om dim-dim.”

”Dim-dim?”

”Dimensjer.”

”Dimensioner?”

”Ja, fyra stycken! Och så är det nånting om ungar under nie år och fantasi. Det är hemskt roligt att höra Drill prata.”

Det kan tyckas vara en fyndig idé till science fiction-berättelse, men leken i det militäras tjänst är ständigt närvarande även i samtiden. Friedrich Kittler skriver i Gramophone, Film, Typewriter om fiberoptiska nätverk, som ju blir allt vanligare då infrastrukturen för diverse datornätverk växer och multipliceras. Dessa nätverk förmedlar data via ljus snarare än elektricitet som är fallet med de gamla kopparnätverken, vilket givetvis innebär en kraftig ökning av överföringskapaciteten; ljus är som bekant det snabbaste som finns.

Det finns dock enligt Kittler en annan agenda som driver utvecklingen av de fiberoptiska nätverken, ett militärt mål som skrider allt närmare, nämligen atombombsäkerhet. En kärnvapenexplosion utsänder en elektromagnetisk puls som har förmågan att slå ut all elektronisk utrustning inom en viss radie. Kopparbaserade nätverk är därför oerhört känsliga för sådana incidenter, vilket man i det militära känt till länge, ända sedan man i samma läger lade grunden till t.ex. internet. Det är därför av yttersta militära vikt att övergången till fiberoptik fullföljs, eftersom dessa nätverk inte påverkas av en elektromagnetisk puls.

Atombombsäkerhetsprojektet skulle dock aldrig kunna drivas igenom av militären allena, istället gör vi alla militären denna tjänst genom vårt dagliga surfande. Så fort god tillgång till högupplöst film och musik hägrade ökade privatpersoners efterfrågan på snabbare uppkopplingar, den som förut nöjde sig med 1 Mbit/s ville fem år senare inte ha mindre än 10 Mbit/s och eftersträvar idag 100 Mbit/s.

Kittler menar att dessa nöjen är en bieffekt av den fiberoptiska utbyggnaden:

In the meantime, pleasure is produced as a by-product: people are free to channel-surf among entertainment media. After all, fiber optics transmit all messages imaginable save for the one that counts – the bomb.

Jag vill helt enkelt gå längre och säga att nöjessurfandet inte bara är en bieffekt av militärens fiberoptiska vilja, utan att privatsurfandet och i allra högst utsträckning fildelandet helt och håller driver denna utveckling. Massornas bit- och bytebegär är långt större än militärens någonsin varit, vi törstar efter data.

Likt barnen i ”Timmen H” bygger sin dimensionsportal åt de invaderande rymdvarelserna, bygger vi det perfekta militärindustriella verktyget. Båda dessa byggen väljer människorna dock att kalla lekar och avfärdar dem som harmlösa.

”Barnen har väl ingenting som är farligt därute?” sade hon.

”Bara rör och hammare. Hur så?”

”Ingenting elektriskt?”

”Nej för sjutton”, sade Henry. ”Jag tittade efter.”

Hon gick ut i köket. Surrandet fortsatte. ”I alla fall är det bäst att du går ut och säger till dem att sluta. Klockan är över fem. Säg till dem…” Hennes ögon spärrades upp och kneps ihop. ”Säg till dem att skjuta upp Invasionen till i morron.” Hon skrattade nervöst.

Surrandet blev starkare.

Källor

Ray Bradbury, Den illustrerade mannen (Norstedts, 1986 [1951])

Friedrich Kittler, Gramophone, Film, Typewriter (Stanford University Press, 1999 [1986])

Remember that craze a few years back in the BookWorld for sending chain letters? Receive a letter and send one on to ten friends? Well, someone has been overenthusiastic with the letter U – I’ve got a report here from the Text Sea Environmental Protection Agency saying that reserves of the letter U have reached dangerously low levels – we need to decrease consumption until stocks are brought back up. Any suggestions?”

”How about using a lower-case n upside down?” said Benedict.

”We tried that with M and W during the great M Migration of ’62; it never worked.”

”How about respelling what, what?” suggested King Pellinore, stroking his large white moustache. ”Any word with the our ending could be spelt or, don’tchaknow.”

”Like neighbor instead of neighbour?”

It’s a good idea,” put in Snell. ”Labor, valor, flavor, harbor – there must be hundreds. If we confine it to one geographical area, we can claim it as a local spelling idiosyncrasy.”

”Hmm,” said the Bellman, thinking hard, ”do you know, it just might work.”

– Jasper Fforde, The Well of Lost Plots

Gunder Andersson berättar i senaste numret av FLM att han inte var överförtjust i Jonas Cornells filmatisering av P.C. Jersilds byråkritikroman Grisjakten som hade premiär 1970. Cornell hade försökt överföra bokens byråkratiska ton till filmens språk. Andersson förklarar:

Jag kan förstå tanken bakom filmens konstnärliga form, med en torr saklighet utan överslag i någon riktning. Cornell eftersträvade en realism i galenskapen. Satiren skulle uppstå ur den vardagliga tråkigheten. Exakt så här går det till när vansinniga politiska beslut ska verkställas, av snälla och omtänksamma människor som ser ämbetsutövningen som ren plikt, inget mer. Men satir på film är svårt. Vi tyckte att just denna saklighet tog död på filmen, den blev tråkig.

Detta var även mitt bestående intryck av Grisjakten när jag såg den på Cinemateket för några år sedan, men grundfelet är inte ett misslyckat filmiskt manér, utan att försöka filmatisera denna bok överhuvudtaget. Grisjakten är skriven i ett slags avskalad dagboksform signerad den halvanonyme Siljeberg, något som ganska omgående skapar känslan av att läsa ett gammalt protokoll. Min bestämda uppfattning är att denna pärm- och hålslagarkänsla framkallas just för att romantexten läses från papper. Formen springer ur materialiteten.

Filmens materialitet är en helt annan och paragrafer har inga inneboende visuella kvaliteter som givet kan överföras till detta ljusmedium. Detta är också varför Grisjakten är en tråkig film snarare än en film om tråkighet. Men den aktörintresserade väljer självklart att ändå se Grisjakten då den visas på Stockholms cinematek den 15 januari (samt den 31 januari) eftersom Hans Alfredson är helt och hållet njutbar.

Det har hänt att byråkrati framgångsrikt skildrats på film, som är fallet i mästerverket De andras liv eller varför inte Brazil, men kanske just för att dessa filmer inte är filmatiseringar av böcker på temat byråkrati. Jag minns besvikelsen över hur protagonisternas ångestframkallande resor genom den vogonska byråkratiapparaten fullkomligt slaktats i den tveksamma filmadaptionen av Liftarens guide till galaxen. Skönheten låg ju i de oändligt långa språkharangerna, textens torra svärta på en sida.

En mer visionär regissör med intresse för Jersild hade istället valt dennes dystopi Efter floden från 1982 som bas för en grågrön, postapokalyptisk filmfantasi. Boken fullkomligt dryper av filmiskhet, se bara det inledande stycket:

Inga måsar följer oss när ”Diana” lämnar öppet vatten. Med dieseln strypt till kvävningsgränsen och seglet revat styr vi in mot vad som ser ut att vara mynningen av en kilformad vik. Nu slår Kapten av motorn helt. Tystnaden efter dieseldunket pulserat slött i öronen, när båten nigande föses in i viken på sitt eget svall. Därinne ligger vattnet slätt och blytungt; himlen har hela morgonen varit täckt av en oljig molnfäll.

Jag ser Fallout, dimscenen i En kärlekshistoria (mistluren!) och Arkiv X-avsnittet ”Død Kalm” i mäktig kombination.

Foto: Nathaniel Watson

Sedan augusti 2006 har jag någorlunda flitigt använt tjänsten BookMooch, en helt ideellt driven webbplats för att byta böcker med andra läsare. Användarbasen är både stor (c:a 60 000 aktiva användare, det vill säga som skänkt minst en bok) och bred (just nu 143 länder representerade). BookMooch används av allt från privatpersoner som skickar och tar emot en eller två böcker i månaden, till bibliotek som använder tjänsten som en väsentlig del av sin inköpsverksamhet.

Konceptet är oerhört enkelt: man lägger upp en lista på böcker man vill bli av med, andra efterfrågar dessa böcker, man postar böckerna direkt till personen som vill ha dem. När böckerna kommer fram välbehållna och bekräftas av mottagaren, tilldelas man poäng som man själv sedan kan använda för att efterfråga böcker från andra användare. På det stora hela fungerar systemet väldigt bra och samtal och tips mellan användare är vanligt förekommande. Vid ett tillfälle försvann en bok på väg från Filippinerna, men efter ett vänligt utbyte av meddelanden med avsändaren och en därmed mer ingående beskrivning av det tydligen halvkaotiska postsystemet i landet kunde vi skiljas åt som vänner och göra ett bokslut (pun intended) på oberörda poängnivåer.

BookMooch startades av John Buckman som också är styrelseordförande i Electronic Frontier Foundation som driver frågor kring öppenhet och rättigheter på nätet och kring teknologi i största allmänhet. Detta politiska engagemang hos Buckman är något som definitivt märks på hur BookMooch drivs: webbplatsen är helt reklamfri sånär som på de diskreta affiliate-länkarna till Amazon, programmering och underhåll av servrar sköts av Buckman själv på hobbybasis med hjälp av en större grupp volontärer. Ett omfattande välgörenhetsarbete relaterat till läsning bedrivs också, regelbundna poänglotterier arrangeras varifrån överskottet går till att t.ex. bygga upp folkbibliotek i områden med hög grad av analfabetism. Det är också öppet för var och en att själva donera sina poäng till sådana projekt direkt via BookMooch, istället för att själv skaffa nya böcker.

Sedan några veckor tillbaka ska BookMooch också vara kopplat till de svenska biblioteksdatabaserna, vilket gör att du inte behöver fylla i alla detaljer kring böckerna du lägger in. Istället hämtas denna information automatiskt baserat på bokens ISBN-nummer, något som förut var förbehållet framför allt amerikanska böcker. Dessutom pågår en översättning av själva webbplatsen till svenska, vilken tyvärr är i ett halvfärdigt tillstånd just nu. Antingen använder man den engelskspråkiga versionen av sidan, eller så gör man som jag och dogfoodar den svenska versionen och rapporterar alla fel via den ”korrigera översättningen”-länk som finns längst ner på varje sida.

Jag kan varmt rekommendera BookMooch till i stort sett alla som läser böcker, alla har vi nog åtminstone några böcker hemma vi vill bli av med. Dessutom finns en utmärkt önskelistfunktion där du kan lägga in böcker du är på jakt efter, sedan får du ett e-postmeddelande när någon av dessa böcker (eller närliggande utgåvor) dyker upp; alltid en trevlig överraskning när man av ekonomiska eller andra skäl inte alltid har råd att köpa böcker. Givetvis finns här också en viktig miljöaspekt, att faktiskt återanvända böcker snarare än att återvinna dem är en modell som borde appliceras på långt fler fysiska produkter.

Så, ge BookMooch en chans! Plocka fram de där gamla dammiga exemplaren och bjud ut dem istället för att gömma dem längst ner i en boklåda i källaren. Posta gärna ditt användarnamn i kommentarsfältet här så kan vi bedriva en mer lokal byteshandel, det är snällt både mot miljön och plånboken. Min för tillfället minimala boklista hittar du här.