”More human than human” is our motto.
– Dr. Eldon Tyrell

Replikanterna i filmen Blade Runner (Ridley Scott, 1982) lever med en påtvingad gränsdragning mellan människa och maskin, de känner nämligen till att de är skapade av människan och är dessutom smärtsamt medvetna om att deras skapare också formgav dem att dö efter blott fyra års existens. Detta ligger till grund för replikanten Roy Battys till kärnan filosofiska men samtidigt desperata och våldsamma jakt på den vetenskapsmänniska som kan skänka honom längre livstid. Batty bekräftar därmed vad chefen Bryant berättar för Deckard tidigt i filmens handling, nämligen att replikanterna visat sig förr eller senare utveckla mänskliga känslor och därför måste förgöras. Det oberäkneliga i ett känslostyrt agerande är något högst mänskligt och samtidigt livsfarligt; replikanterna var alltid tänkta som arbetsmaskiner med tillskrivna funktioner utanför vilka de inte skulle röra sig.

Vid en genomgång av de olika replikanterna Deckard fått i uppdrag att lokalisera och “entlediga” (det vill säga döda) definieras de bland annat utifrån sin funktion, likt mjukvara som skrivits efter specifikation. Dödsreplikanten Zhora beskrivs därför just som sådan: “Func: Retrained (9 Feb., 2018) Polit. Homicide”, medan Pris i egenskap av akrobatisk förförerska fått etiketten “Func: Military / Leisure”. Den förstnämnda får sin redan tydliga könstillhörighet som kvinna ytterligare förstärkt när Bryant också märker henne som (dock livsfarligt) skönhetsobjekt: “Talk about Beauty and the Beast – she’s both.” Replikanterna i Blade Runner är dessutom redan initialt könskodade på ett anatomiskt plan, de bär till sin fysik de attribut som traditionellt faller under kroppkonstitutionerna “man” och “kvinna”. Även egenskaper och attribut såsom röstläge och förnamn pekar i denna riktning.

Känslan av att utgöra en funktion i någon annans maskin, ett slags cyborgsk alienation, påtalas av Batty då han och Pris besöker gendesignern J. F. Sebastian i dennes robotfyllda hem. Sebastian har precis fått veta att de besökande replikanterna är av typen Nexus-6 – en modell han själv var med och konstruerade – och vill att Batty ska “visa något”, dela med sig av något exempel på sin perfektion. Batty svarar något bittert: “We’re no computers, Sebastian.  We’re physical.” Pris konkluderar med Descartes klassiska påstående cogito ergo sum; jag tänker, alltså finns jag. Ingen av de två ska komma att överleva sina utmätta fyra år.

Ironiskt nog kommenterade Descartes relationen människa/maskin redan 1637 på ett sätt som nästan är kusligt relevant här. Han menade att även om maskiner skulle komma att kunna utföra vissa saker lika bra eller bättre än en människa, skulle maskinerna vara evigt dömda till avsaknad av förmåga till resonemang och djupförståelse, deras handlingar resultat av enbart logiska slutsatser.¹ Battys filosofiska och existentiella kamp och Pris kartesianska metakommentar framstår nästan som som hånfulla gentemot den gamle filosofen.

Den replikant som är verkligt intressant i sammanhanget är dock Rachael, som kommit till insikt om sitt replikantskap alldeles nyligen, hon har inte alltid varit medveten om sin “natur”. Tidigt i filmen ser vi hur Deckard utför den serie psykologiska tester som ska avslöja replikanter som sådana, på en Rachael som redan från början är ifrågasättande. Endast det tekniska geniet Tyrell vet till denna punkt med säkerhet hur Rachael är beskaffad eftersom han är hennes skapare. Rachael är uppenbart kodad som biologisk kvinna till utseendet, men en ambivalens etableras kring hennes sexualitet då hon på en testfråga om en naken kvinna med märkbart hån i rösten svarar: “Is this testing whether I’m a replicant or a lesbian, Mr. Deckard?” Med ett drag av autism analyserar Rachael analysen, samtidigt som hon undflyr att placeras på ena sidan av en av människan upprättad antingen/eller-sexualitet. Vi skymtar ett cyborgläckage, en Harawaysk tendens till gränsöverskridande, särskilt om vi tar Rachael på orden, nämligen att replikant och lesbisk utesluter varandra. Replikanten/cyborgen innehar inte någon sexualitet i människohegemonisk bemärkelse.

Här uppstår en intressant association till vad Judith Butler skriver om begreppet “homosexualitet” inom det militära i en amerikansk kontext, man har i detta sammanhang försökt reglera (och minimera) inte bara homosexualitet utan även själva ordet. Det lades lagförslag på att helt enkelt inte tillåta användandet av ordet “homosexuell” i militärpersonals beskrivningar och självdefinitioner.² Precis som Deckard är på jakt efter det cyborgska via sina testförfaranden, var/är militären på jakt efter “benägenhet” till homosexualitet via kartläggning av olika sorters “engagemang, gester och nyanser som alla pekar åt samma håll”.³

Rachaels sätt att besvara testfrågan kan snarare ses som resultatet av systemlogik, i förlängningen ett resultat av hennes formgivares programkod. En stabil sexualitet vore möjligen opraktisk för systemets helhet (replikantpopulationen) och om inget annat högst irrationell i enlighet med hur Haraway talar om sexuell reproduktion:

Ideologies of sexual reproduction can no longer reasonably call on notions of sex and sex role as organic aspects in natural objects like organisms and families. Such reasoning will be unmasked as irrational […]⁴

Denna sexuella ambivalens ska senare komma att utvecklas då Rachael är på besök hemma hos Deckard efter att med handeld räddat hans liv från den psykotiske replikanten Leon. Hon har börjat förlika sig med faktumet att hon är en replikant, vilket intressant nog Deckard också är utan att veta om det, vilket framgår med olika grader av tydlighet i de olika versioner av Blade Runner som utkommit.⁵ I ett ögonblick av insiktsfull självobjektifiering påpekar Rachael: “I’m not in the business… I am the business.” Hon är icke-människa, tänkt som verktyg, men bär på upplevelsen av något annat.

När Deckard senare somnat slår sig Rachael ner vid hans piano och tittar på fotografierna som täcker detta. Där är bilder på kvinnor vi aldrig får veta vilka de är, men presumtivt familjemedlemmar. Rachael själv har fått alla sina minnen – baserade på skaparen Tyrells yngre släkting – implanterade och har således ingen verklig bakgrund, i vilket kanske hennes fascination för Deckards fotografier ligger. Med utgångspunkt i ett av fotografierna, i en gest av klassisk betingning av kvinnlighet, släpper Rachael ut sitt hår för att därefter slå an några ackord på pianot. Stramt stiliserad håruppsättning, breda axlar och robotisk hållning förvandlas till slingrande lockar, vit klädsel av tunn sort och mjuk sentimentalitet. En tolkning är att hon på ett mentalt och samtidigt på ett fysiskt plan blir en “riktig” kvinna, handlingen är performativ och fastställer en kategori. Deckard vaknar kort därefter och intressant nog är det först nu – när Rachael “blivit kvinna” – som han gör sexuella närmanden. Men svaret på en stulen kyss är närmast fullkomlig likgiltighet, med en lång och tom blick låst i fjärran är Rachael orörlig, för att sedan rusa mot ytterdörren. Hon blir blockerad av Deckard som inleder något som inte kan ses som annat än ett övergrepp, dock under märkliga cybernetiska former; likt en programmerare anger Deckard kommandon (“kyss mig”) som Rachael nästan per automatik svarar på. Rachael har utfört en logisk kontroll av kvinnligheten i egenskap av replikant, Deckard utövar logisk kontroll av kvinnan i egenskap av man.

Det finns en tydlig förvirring kring Rachaels sexualitet som framgår av hennes sätt att svara på Deckards agerande, ett sätt som varken är bejakande eller förnekande, utan snarare oförstående och främmande. Replikanten Battys nämnda känsla av alienation, att vara ett kugghjul, återfinns hos Rachael då hon drastiskt försätts i rollen som sexuell funktion. Den känslomässiga mångtydigheten ligger enligt Haraway i cyborgens väsen:

The replicant [Rachael] in the Ridley Scott film Blade Runner stands as the image of a cyborg culture’s fear, love and confusion.⁶

Noter

1. ^ Claudia Springer, Electronic Eros. Bodies and Desire in the Postindustrial Age (Austin: University of Texas Press, 1996), 16.
2. ^ Judith Butler, Könet brinner!, övers. Karin Lindeqvist (Stockholm: Natur och Kultur, 2005), 203.
3. ^ Butler, 206.
4. ^ Donna J. Haraway, Simians, Cyborgs, and Women. The Reinvention of Nature (London: Free Association Books, 1991), 162.
5. ^ Paul M. Sammon, Future Noir: The Making of Blade Runner (London: Orion Books, 1998 [1996]), 359–364.
6. ^ Haraway, 178.

Illustrationerna är hämtade från den underbara bildbloggen If we don’t, remember me (1, 2).

Inspirerad av Skumrasks självrannsakan funderade jag häromdagen på om vår film Vapnet egentligen klarar Bechdel-testet. Eftersom jag fick akut ångest av att försöka se om filmen för första gången på ett bra tag, gick jag istället till filmens slutmanus.

Det var en ambition när jag skrev manuset att behandla alla tre huvudkaraktärer jämställt men det går förstås alltid att vrida och vända på det tills man upptäcker en ny fallgrop, så brukar det kännas att skriva fiktion i alla fall. Till exempel ville jag att filmens ”antagonist” skulle vara en kvinna med enorma tekniska kunskaper men psykotiska drag, kanske också lite trigger happy. Den galne forskaren är ju annars en klassisk mansroll, vilket var givande att vända på. Däremot skulle man med lätthet kunna härleda detta till en uråldrig feministisk diskurs kring hysteriska kvinnor och överhuvudtaget kvinnor som styrda framför allt av känslor och män av rationalitet.

På det här viset försökte jag tänka kring alla tre karaktärerna, att de dels inte skulle landa i de gamla vanliga tråkiga kategorierna, men för den delen inte vara perfekta genuskonstruktioner. På ett plan har detta kanske varit framgångsrikt, några saker jag själv uppskattar med manuset till Vapnet ur ett genusperspektiv är att:

• Lydia och Augustine är unga kvinnor på höga positioner inom tekniska yrken utan att deras kön kommenteras i samband med detta.
• Lydia i början av filmen kan sätta sitt jobb framför sin parrelation utan att senare klandras för detta.
• Lydia inte nödvändigvis är en överpresterande kvinna, trots sitt ”hårda” yrkesområde.
• Augustine använder våld istället för dialog, mot en man.

Sen kan det ifrågasättas varför just Lydia ska offra sitt liv och överhuvudtaget vara mest emo, varför Lorenzo tillåts komma undan med hänvisning till sin påstådda tekniska expertis (”Alltså, jag skulle gärna utsätta mig själv för det här, men det är bara jag som kan maskinen.”) och en massa andra saker. Men låt oss återvända till Bechdel-testet. Innehåller Vapnet två kvinnor som pratar med varandra om något annat än män? Troligtvis.

Filmen innehåller två kvinnor som en stor del av tiden pratar om signalanalys, kodoptimering, moralfrågor och tidsresor. Däremot, vilket för mig var lite överraskande, befinner de sig inte en enda gång i enrum. Det betyder att Lorenzo trots allt oftast deltar i samma samtal eller åtminstone befinner sig i rummet. Bechdel-testet klargör aldrig om sådana situationer räknas eller inte. Enligt min fäbless för drastiska associationer ska det också sägas att frågan metafysiskt sett är aningen krånglig, eftersom Lydia pratar med sig själv i filmen. I det som av en del felaktigt hänvisats till som ”drömscenen” är det ju faktiskt egentligen en person som åkt tillbaka i tiden och träffat sig själv i ett parallellt universum; är detta två kvinnor som pratar med varandra i enrum?

Jag ger Vapnet godkänt på Bechdel-testet men utan några fanfarer. Se gärna filmen och kom med andra infallsvinklar.

Så gjorde då cultural studies sitt intåg i filmvetenskapen på 1970-talet, där litteraturvetenskapens receptionsteori blev en populär utgångspunkt. Den narrativa filmens effektiva, subjektsskapande förmåga att ”ta över” åskådaren sågs inte längre som en automatisk och oemotståndlig process, snarare skapades denna upplevelse som en komplex syntes av filmobjektet och åskådarsubjektet. Åskådarens egna erfarenheter, kunskaper, drifter och fantasier, utifrån en specifik historisk punkt och identitet med avseende på t.ex. kön, klass och etnicitet (en identitet som i sig dessutom är flyktig) bidrar till ett skapande av mening som till stor del befinner sig hos subjektet snarare än i själva filmen. En av förgrundsfigurerna i utvecklingen av dessa filmteorier kring åskådarskap var Stuart Hall, som i sin essä ”Decoding/Encoding” (1980) påpekar att läsningen av en film kan ske på en mängd olika sätt, med hänvisning till ovanstående faktorer och fler därtill. Samtidigt förnekar han på intet sätt att filmobjektet bär på en egen mening, t.ex. ett ideologiskt budskap. Hall föreslår tre olika typer av läsningar, i vårt fall tre olika sätt en åskådare ser på och uppfattar en film:

1. ”Dominant reading” eller ”preferred reading” är den läsning av filmen som avsändaren önskar, alltså hur regissören/producenten/etc. vill att vi ska uppfatta filmen.
2. ”Negotiated reading” är en läsning av filmen som har sin utgångspunkt i den dominanta läsningen men kombineras med enskilda kritiska moment, eller ifrågasättanden, som vi själva gör utifrån faktorer utanför filmen. Vi kan tycka att en viss karaktär i en film inte känns trovärdig, även om det är filmskaparnas mening att den ska uppfattas så. Att vi inte uppfattar karaktären som trovärdig kan bero på att vi känner den bättre än filmskaparen gör, på ett erfarenhetsmässigt plan. För att ta ett konkret exempel: någon som varit yrkesverksam länge inom ett och samma område kan uppleva att en filmisk framställning av deras yrkesroll inte ”stämmer”, ett resultat av filmskaparnas bristande erfarenhet av yrket, eller i alla fall av bristande research.
3. ”Resistant reading” är en helt och hållet kritisk läsning av filmen som utgår från vår egen upplevelse av världen, vår sociala situation, ideologikritik och så vidare; vi förhåller oss medvetet till filmen.

Sammanfattningsvis kan man säga följande: inga filmer bär på entydiga budskap, deras mening skapas i förhållande till oss som åskådare. Eftersom vi alla tillför olika saker till vår läsning av filmen kommer vi därför också uppleva samma filmer på helt olika sätt.^[1]

Resonemanget kan på många sätt låta självklart, men gång på gång dyker det ändå upp kritik mot film som i stort sett verkar utgå från att filmobjektets eget budskap trycks rakt in i våra skallar utan att något händer däremellan. Det är en mycket pessimistisk syn på filmen som framför allt företräddes av Theodor Adorno, han lär ha uttryckt:

every visit to the cinema leaves me, against all my vigilance, stupider and worse^[2]

En ofrivillig tradition i min familj är att man ägnar stormiddagarna åt högljudda och ofta mycket hetsiga debatter kring konst, litteratur, politik och andra frågor utan svar. Ibland har jag påpekat att de som tycker de hojtande, spaghettiätande, italienska familjerna i filmer av Federico Fellini är klyschiga och overkliga, bara ännu inte besökt oss på juldagen. Det var precis Adornos pessimistiska syn som uttrycktes av min mamma på en av de där vildsinta fredagstillställningarna som kallas familjemiddagar, då hon allt oftare illa berörs av underhållningsvåld i alla dess former. Jag tror att utgångspunkten kan ha varit Death Proof (Quentin Tarantino, 2007) eller Inglourious Basterds (Quentin Tarantino, 2009), paradoxalt nog eftersom min kära mor är ett stort fan av Quentin Tarantino och håller flera av hans filmer högt. Själva resonemanget minns jag inte i detalj, men det handlade om att människor i längden blir avtrubbade av våld på film och att detta är meningslöst och destruktivt; mot bakgrund av mänsklighetens strävan mot en civilisation är underhållningsvåld att ta ett steg närmare djuren snarare än bort från dem. Nu använder jag alltså min mammas ord. Men samma sak har vi hört i otaliga debatter, där väl videovåldet på 1980-talet är den mest välbekanta. Alla utgår de som sagt från att vi är tomma skal som fylls med borgerliga värderingar, människoförakt, smutsig ideologi eller vad än det råkar vara som avsändaren skickar via filmen.

Men det var inte något av detta som initierade denna text, utan ett utstuderat hatinlägg mot Zooey Deschanel författat av Rebecka Ahlberg. Jag rekommenderar alla att läsa inlägget, för många intressanta poänger tas upp, men samtidigt ter sig hela resonemanget bräckligt med tanke på min ovanstående redogörelse kring åskådarskap. För vad Rebecka Ahlberg i slutändan förespråkar är att budskapet som förmedlas i filmen 500 Days of Summer (Marc Webb, 2009) oförvanskat planteras i våra hjärnor och formar vår ideologi, mer specifikt förvränger den tweekillars kvinnosyn. Med andra ord: filmobjektet bär på ett visst budskap, därför övertas det av åskådaren bara genom att se filmen, som en memetisk smitta.

Om man istället tänker sig åskådarskapet som en förhandling med filmen, alltså det som Stuart Hall kallar ”negotiated reading”, finns inget sådant enkelt orsakssamband. Rebecka Ahlbergs egna inlägg är bara ett exempel på detta, att filmens föredragna läsning (”preferred reading”) inte nödvändigtvis godkänns av åskådaren. Eftersom hon är en sådan åskådare, en som ifrågasätter avsändarens avsedda effekt, får man också utgå från att många andra åskådare av samma film gör precis detsamma. Alternativet vore att dumförklara hela publiken, alla utom en själv förstås, men det är inte heller rimligt.

En sådan förhandling med filmen brukar jag välja att se på som att utvinna, att extrahera. För om man går med på idén om att en film inte är ett helt och hållet entydigt objekt så ligger det också nära till hands att de olika delarna har olika mycket betydelse, särskilt om man utgår från subjektet. Detta är egentligen inte särskilt teoretiskt, jag tror att vi alla varit med om att när vi pratar med någon om en film så har denna person uppmärksammat helt andra delar av filmen än vi själva gjort. Någon kanske särskilt uppskattat fotot i en film men tyckt att manuset varit tunnt, en annan kanske uppskattar musiken i en i övrigt tråkig animation. Eller så uppmärksammar man det visuella som hela utgångspunkten för en film oavsett ”handling”, eller gillar endast första scenen i en i övrigt ganska dålig film. Det går helt enkelt att se delarna före helheten. En filmpurist skulle kunna tycka att detta är upprörande, men faktum är att det är ett mycket mer utbrett sätt att se på och tänka kring film än man kan tro; klippkulturen på YouTube är en mycket tydlig indikator.

Alltså kan man se en film som 500 Days of Summer eller annan valfri romkom och ändå få ut något av den, vilket kanske är andra delar än just den förmedlade kvinnosynen, eller det tänkta budskapet. Frågan blir i slutändan: kan man gilla en film med riktigt taskig kvinnosyn? Ja, självklart, om man kan gilla en film med riktigt taskigt ljud/foto/skådespeleri/etc. Allt annat vore ett krav på att en film måste vara perfekt för att vara bra (eller sevärd) och självklart finns inga perfekta filmer. Feminism är förutom idéer också för många en identitet och ett intresse, vilket givetvis gör att man som feminist uppmärksammar saker som representation, könsstereotyper och maktrelationer i en film i större utsträckning än åskådare med andra huvudintressen, och i större utsträckning än filmobjektets övriga delar. På samma vis uppmärksammar ljudfolk jag känner filmers ljud, och fotografer uppmärksammar bilderna, utifrån olika vinklar extraherar olika åskådare olika saker.

Just i fallet romkom är det också djupt meningslöst att anklaga filmen för att romantisera, eftersom det är hela syftet. Utgångspunkten för romkom är genre, vilket i sig redan är en förhandling med publiken, vissa överenskommelser kring äkthet, realism och verklighetsanspråk är grundlagda långt innan den enskilda filmen ens existerade. Det är det som är genrefilm. Lisa Magnusson påpekar precis detta med fullständig klarsynthet:

Men alltså, Rebecka Ahlberg, vill du ha naturalism och allvar så skall du inte kolla på en romantisk komedi, det säger sig ju självt. Det är inte meningen att sådana filmer skall vara diskbänksrealistiska. Romkom är en extremt förutsebar genre, det är liksom en del av charmen, filmerna är som koreograferade små dansnummer och man vet alltid hur det skall sluta: Lyckligt. Verkligheten är en krydda som används mycket sparsamt i den här sortens film.

Att anklaga en romantisk komedi för romantisering är som att anklaga splatterskräck för underhållningsvåld, porr för att göra dig kåt, eller melodramer för att framkalla tårar. (Tre genrer som för övrigt ingår i kategorin ”body genres”, filmgenrer som direkt påverkar åskådarens kropp, ett begrepp myntat av Linda Williams i samband med hennes forskning kring porrfilm.)

Vad man än ser för film gäller det att extrahera det bra och kasta bort det dåliga, precis som med alla influenser och intryck oavsett om de kommer från medier, andra människor eller det egna medvetandet. Man ska heller inte utgå från att filmsubjekten är dumma i huvudet bara för att filmobjektet är det.

Innan jag tappar tråden ska jag avsluta med en anekdot som vi då och då får höra i skolan. Den ikoniske filmstjärnehunken Rock Hudson skådespelade i en stor mängd romantiska komedier och var under 1960- och 70-talen den definitiva manlige mannen på film, ofta med Doris Day som motspelerska och definitivt alltid i heterosexuella romanser. En film som All That Heaven Allows (Douglas Sirk, 1955) visar en redig, vedhuggande Hudson med en självbyggd stuga vid en porlande bäck ute i skogen, där vilda rådjur springer i snöfallet medan Hudson med en vacker kvinna i famnen vid den öppna spisen berättar om de gamla, lyckliga dagarna vid kvarnen och sin filosofiska inställning till trädgårdsarbete i relation till årstidernas ständiga cykler. Romantiskt på gränsen till våldsamt.

Men när Hudson 1985 dog i AIDS och det blev allmänt och bortom alla tvivel känt att han levt som homosexuell i det fördolda, med en lång rad tillfälliga och längre relationer med män i filmvärlden, fick fanskarorna anledning att omvärdera alla de där filmerna. En queer läsning av t.ex. All That Heaven Allows blev plötsligt mer relevant än någonsin.

Det skulle dock visa sig att detta i gaykretsar runtom i USA inte var någon överraskning överhuvudtaget, man hade avkodat de homosexuella signalerna i filmerna för länge sen. ”Har ni hört? Rock Hudson var gay!” Svaret: ”Ja? Det har vi vetat länge.”

För att sätta punkt: åskådarens utgångspunkt skapar filmen, i en ständigt pågående förhandling.

(Läs också Isabelle Ståhls inlägg i samma diskussion.)

Noter

1. ^ Robert Stam, Film Theory – An Introduction (Blackwell Publishing, 2000), 229–234
2. ^ Stam, 67

”Min flickvän är den perfekta försökspersonen för att ta reda på om en dator/ett gränssnitt/ett program är enkelt att använda.” (exempel)
(Underförstått: För flickvänner/kvinnor är dåliga på datorer.)

”Det är nån snubbe som har skrivit x.” (exempel)
(Underförstått: För kod skrivs av snubbar tills vi vet något annat, a.k.a. den manliga normen.)

”Men kan tant Agda använda den?” (massor av exempel)
(Underförstått: Äldre kvinnor är absolut sämst på datorer.)

Och så vidare. För varje sådant här exempel kommer en man som känner sig oförättad att lägga tid på att googla fram ett motexempel, för att sen triumferande kunna hävda att någon ojämställdhet inte råder. Fenomenet är enormt utbrett i kommentarsfälten på diverse bloggar och tekniksajter. Redan här känner jag att den här texten skulle kunna utmynna i en långt större diskussion om mäns förnekande av den ojämställdhet som råder, men jag hoppar istället raskt vidare till en färsk händelse inom just open source-kretsar.

Ubuntu-grundaren Mark Shuttleworth höll nyligen ett föredrag (video) på Linuxcon 2009, kring koordinerade Linux-släpp och andra aspekter av Linux ekosystem. Men ett antal av besökarna reagerade på hur Shuttleworth genomgående talar om utvecklarna som män (”hardware guys”, ”software guys”, ”gnome guys”, ”free software guys”, etc.) och om kvinnor som de som inte fattar vad dessa guys håller på med:

…making sure that your printer, your mom’s printer, my grandma’s printer, just work out of the box… if we can do the same with sound, if we can do the same with wi-fi, we can do the same for various other amazing subsystems that are going to come into the kernel… if we approach this from the perspective of saying ”How do we make this just awesome for end users” then we’ll have less trouble explaining to girls what we actually do.

Tilltaget är förstås pinsamt, särskilt eftersom det inte handlar om tanklöst fikasnack med kompisarna, utan om en större konferens där Shuttleworth som talare representerar hela Ubuntu-projektet, ett projekt som dessutom långt mer än andra Linux-distributioner gör en stor sak av just inkludering och mångfald.

Carla Schröder skriver utmärkt om hela händelsen och använder sig av mängder med talande citat från Shuttleworth, men likväl präglas kommentarerna till Schröders artikel av oförståelse:

Sure he used grandma and mom references as they are typical computer non-literates (objectively speaking). He even said, I admit superfluous remark, ”then we’ll have less trouble explaining to girls what we actually do”, but it was clearly meant for laughs and not for real. (länk)

Mammor och deras mammor är alltså objektivt datorokunniga, men mest anmärkningsvärt är idén om att den sistnämnda kommentaren ”bara var på skoj”, vilket förstås stämmer; för männen i publiken! Skämtet var riktat till männen (”vi”) i publiken och tänkt att vara roligt för männen i publiken.

Sexist? Seriously? What a stretch. Sure he could have been more warm and fuzzy in his mentionings but really. Mark Shuttleworth is an important face for the FOSS community. Compare him to Richard Stalman, Eric S. Raymonds or even Linus. He’s the best shot Linux has in making it. Don’t sully his rep by making weak claims. (länk)

Förutom att göra sig skyldig till samma logik som diverse idioter i samband med Roman Polanski-debaklet, det vill säga att Mark Shuttleworth är moraliskt ursäktad för eventuella snedsteg eftersom han är en så ”viktig” person, så framkommer här en desto vanligare syn bland kommentarerna till den här sortens artiklar, nämligen att författaren (i det här fallet Carla Schröder) överreagerar. I mina ögon tyder denna uppfattning på allvarliga empatiska svårigheter, en oförmåga att faktiskt sätta sig in i hur någon annan tänker, känner och resonerar. Hur många liknande fall av sexism som än uppmärksammas, tycks en viss grupp män fortfarande tro att vart och ett av dessa är helt och hållet isolerade händelser, och att reaktionerna på dem inte har något att göra med större strukturella problem. Logiken säger därför att ”det var ju bara en sexistisk kommentar, det är väl inget att bry sig om, stå upp för dig själv kvinna” utan en tanke på att det kanske egentligen var ännu en sexistisk kommentar, i en fortfarande sexistisk sammanslutning, i ett fortfarande sexistiskt samhälle. Att bli förbannad är då en självklarhet, inte en överreaktion, och det är en uppmaning! Fler intressanta aspekter dyker upp i kommentarerna, vi fortsätter:

This isn’t sexism, this is someone trying to find sexism. Don’t get me wrong, I am male, but I view women just as equal if not better than me. (länk)

Kommentarsförfattaren tycks tro att det räcker med att säga att man är för jämställdhet för att automatiskt också vara det i praktiken, något som han själv genast motbevisar i fortsättningen av sin kommentar:

Not all girls are computer illiterate, but generally speaking guys have always been the stereotypical nerds. Now if there’s one thing we know about stereotypes, it’s that they’re hardly ever a true generalization. Honestly, have you ever tried explaining linux to a non-tech girl? They look at you like your… a nerd. As for the ”guys” comment, I’ll agree that maybe he could have used an asexual term, but honestly ”guys” is a common term that refers to a group of people, and for all you know he could work with a bunch of men, which would take care of half of the guys comments. (länk)

Här anförs det klassiska argumentet att ”men vadå, det är ju mest män som sysslar med mjukvara, jag säger inte att det är bra, utan att verkligheten ser ut så”. Häri ligger en sammanblandning mellan det deskriptiva och det normativa: hur ”verkligheten ser ut” (vilket förstås i sig alltid kan ifrågasättas) är en beskrivning av nuet, men vad Schröder och andra talar om är ju hur framtiden borde se ut. Jag minns att Annika Lantz för inte så länge sen intervjuade Ola Billger (sportchef på Svenska Dagbladet) och Nils Palmgren (sportchef på Dagens Nyheter) om hur de ser på rapporteringen kring kvinnliga idrottare kontra manliga. Samtliga redaktörer var eniga om att ”läsarna” inte är lika intresserade av kvinnosport, och att det därför blir mindre av den varan i publiceringen. Lantz undrar då om inte en ökad publicering kring kvinnliga idrottare skulle kunna öka intresset för kvinnosport hos läsarna (självklart!) och får även här medhåll från intervjupersonerna. Men ändå lyckas Billger sedan makalöst påstå att det inte ingår i deras journalistiska uppgift att generera intresse, med andra ord ska de agera deskriptivt och inte normativt:

Det är så pass få som intresserar sig för damallsvenskan i fotboll […] men i grunden måste damfotbollen generera sitt eget intresse, det kan ju inte vara mediernas uppgift i grunden att generera intresse. (Ola Billger)

Att någon på chefsposition på en av landets största tidningar visar större medvetenhet kring samspelet mellan medier och samhälle, och heller inte tycker att medierna har något eget ansvar, är direkt skrämmande. Programmet finns att ladda ner här och det nämnda inslaget börjar ungefär vid 51:05.

Tillbaka till bloggkommentarerna. Det sistnämnda citatet (liksom många av de andra kommentarerna) nämner att ”guys” är ett neutralt begrepp som beskriver en grupp av män och kvinnor, men vi vet redan att det inte är så Shuttleworth använder begreppet eftersom han vid ett annat tillfälle i sitt föredrag uttryckligen nämner kvinnor som särskild grupp (”…you don’t want some other guy, or girl, coming along and trampling that…”) vilket Schröder också nämner. Det argument som stör mig mest är följande:

Maybe you should rethink your stance on sexism. You’re showing a lot of hostility towards a guy who gave a speech about software. Why don’t you write a blog about how the Church has constantly degraded women, or how women make less money than men in America. I’m not against feminism, but I think you could focus on an actual problem, and not just bad choice of words. (länk)

Författaren säger rakt ut att sexism inom mjukvaruvärlden inte är ett (stort) problem, att det finns ”riktiga” frågor att ta tag i (vilket påminner mig om det legendariska ”klasskamp går före kvinnokamp” som fortfarande kan höras i vissa vänsterkretsar…) vilket på sätt och vis är det yttersta förnekandet. Inte nog med att sexismen i dessa kretsar skulle vara ett smärre problem, tydligen existerar den inte ens. Trots, som sagt, att mängder av liknande fall uppmärksammats de senaste åren.

Det är fortfarande sorgligt hur många män fortfarande symptomatiskt förnekar att det handlar om sexism i de här fallen, att det snarare handlar om något annat: ”osköna kommentarer”, ”klumpiga formuleringar”, att det var ”osmidigt sagt” eller ”inte världens roligaste” och så vidare, ”enskilda händelser”. Särskilt män som har varit involverade i open source-världen ett tag borde fundera över huruvida kvinnor exkluderas från denna värld, och om så är fallet, detta inte kan vara en direkt följd av sådana saker som just jargong, stereotypisering och förutfattade meningar, och inte minst med hur projekten syns utåt som i fallet Ubuntu och Mark Shuttleworth.

Det här blev ett längre inlägg än jag hade tänkt, förmodligen för att jag tänkt på de här sakerna en längre tid men inte förrän nu haft något naturligt forum att uttrycka det i. Jag hoppas att fler män ska kunna diskutera detta som det problem det faktiskt är, istället för att avfärda det som obetydliga, enskilda händelser. Framför allt hoppas jag att fler män ska våga säga ifrån, hittills har det mest varit kvinnor som uppmärksammat problemet, vilket kan ge en falsk bild av att det bara är kvinnor som störs av detta. Kom ihåg: alla vinner på jämställdhet, även män.

Uppdatering: Håkan Waara hänvisar också till en liknande diskussion apropå ett föredrag om CouchDB tidigare i år, sammanfattad hos Geek Feminism Wiki som för övrigt gör en långt tydligare och intressantare analys av situationen än vad jag gör i det här inlägget.