Filmerna upphör på sätt och vis att vara filmer och blir istället valuta, bokstavligt talat. De ses inte, utan används som ett mellanled i transaktioner kring andra filmer. Jag laddar ner filmen X för att den kan öka min ratio med Y. Jag undviker att ladda ner den alltför obskyra (men sevärda) filmen Z eftersom alltför få användare i sin tur kommer att ladda ner den från mig; filmen Z är alltså skadlig för min ratio. Även om denna tendens är tydligare hos alldeles nya användare som behöver säkerställa en bra ratio så är den ändå närvarande även i ett senare skede, mycket på grund av en inlärd vana från just den där nybörjartiden.

Slogs av att det vid gränserna för denna underliga bit- och bytemarknad existerar olika former av informella marknader som befinner sig i samspel med fildelningsnätverken och dess användare.

Ett klassiskt problem för den nyanlända deltagaren i ett privat torrentnätverk är ju att etablera en godtagbar eller till och med bra ratio. Det kan ske på flera sätt med olika grad av effektivitet, vanligt är t.ex. att ladda ner en minimal mängd data som man tror kommer tilltala ett maximalt antal användare. Senaste avsnittet av en populär teveserie kan (bokstavligen) ge god utdelning om det snabbt hämtas under de första minuterna av dess första existens i det givna nätverket.

Men om ingen vill ladda ner ändå? För att ytterligare ta kontroll över sin ratio kan mer artificiella metoder tillämpas, att röra sig på utsidan av systemet. Den ratiofattiga ber en vän ladda ner en fil av åtråvärde och någorlunda storlek från torrentnätverket, men får sedan denna fil via andra tekniker än torrent, för att undvika att påverka någons ratio överhuvudtaget. Eftersom torrentklienter godtar en fil som hämtad så länge den motsvarar det hashvärde som sparas i en torrentfil – filens fingeravtryck – kan nu den ratiofattiga ladda upp filen till det ursprungliga nätverket och tjäna en ratiohacka på detta.

Ett mer direkt sätt att ta hjälp av vänner för att öka sin ratio är att helt enkelt be dem ladda ner en fil man själv laddar upp. Detta har förstås en negativ inverkan på samtliga nedladdares ratio, men positiv inverkan på den ratiofattigas. De flesta privata torrentnätverk tillhandahåller idag möjligheten att donera ratio mellan användare, vilket gör denna metod ganska överflödig. Själv har jag för vana att bifoga en väl tilltagen ratiobonus till alla jag bjuder in till privata torrentnätverk – ett startkapital.

Många är de användare som förgäves försökt bekämpa sin ratiofattigdom men gått i personlig ratiokonkurs och kastats ut från nätverket. Nyregistrering är möjlig via en ny inbjudan, men efter att ha använt upp alla sina e-postadresser och ratioförbättrande strategier utan framgång kan ännu ett försök bara vara tröttsamt. Då återstår livet som filjunkie, att ständigt behöva be sina mer framgångsrika vänner om specifika nedladdningar, utlämnad till dessas nåder. För beroende på vilken fil man söker är det inte säkert att någon ställer upp, oftast gör nedladdningen nämligen avtryck i någon form av historik som övriga användare kan titta igenom. Att göra filjunkien denna nedladdningstjänst kan vara direkt skadligt för den sociala identiteten:

En intressant social aspekt av datorns orörda filmsamling är hur den kan användas för att konstruera en social identitet. Även om vi inte kommer att se alla de där filmerna så visar de för andra fildelare, och även människor runtomkring oss i den fysiska världen, vilka filmer vi tänker se och därmed avslöjas vår filmsmak och vår syn på vad som är god kultur.

1144 invigdes det nya koret i klosterkyrkan Saint-Denis, en byggnad som av många anses ha varit startskottet på den arkitektoniska stil som senare kom att kallas gotiken. Det var Abbot Suger som tagit initiativ till uppförandet av kyrkan, som han menade manifesterade en närmast mystisk harmoni fastställd av högre makter. Kyrkans kor var en plats där himmel mötte jord, där de dödliga kunde skymta en glimt av det gudomliga.

Somliga medeltida teologer menade att alla synliga objekt bar på potentialen att frambringa denna gudomlighet; således kan människan genom att studera och andligt tränga in i olika objekt också nå gud. Filosofen John Scotus Erigena uttryckte detta som att vi förstår ett stycke trä eller sten först när vi ser gud i det. Samtidigt framhölls att denna direktkontakt framför allt förmedlas via ett särskilt medium – ljuset.

Med detta i åtanke skred de gotiska arkitekterna till verket, den kanske mest påtagliga skillnaden (förutom de byggnadstekniska innovationerna) mellan den nya gotiska stilen och den tidigare dominerande romanska stilen var nämligen övergången från mörka kyrkointeriörer till öppna och upplysta. Himlen på jorden var en ljus plats, möjliggjord av ribbkryssvalv, spetsbågar, strävpelare och målade glasfönster, samtliga bidragandes till öppna väggar istället för stängda och därmed också ett kraftigt inflöde av ljus.

Matematiken bakom denna nya arkitektur baserades på strikta proportioner, en idé som stadigt drevs fram av de byggmästare och biskopar som tidigare studerat på t.ex. katedralskolan i Chartres, ett viktigt centrum för den intellektuella rörelsen i Frankrike vid tiden. Där lästes bland andra 300-talsfilosofen Augustine av Hippo som i sin essä De Musica definierade skönhet som just väl avvägda proportioner. Det som var vackert var det som följde harmoniska, matematiska principer, såsom musikens toner ordnade i samklanger eller den skulpterade människokroppen enligt gyllene snittet. Under sådana influenser byggdes de gotiska kyrkorna. Arkitekturen var tillämpad geometri, geometri var tillämpad teologi, skaparen av kyrkan en himmelsk skapare.

Tyvärr blev denna strävan efter perfekta proportioner ett direkt hot mot vissa gotiska kyrkor. Då arbetet under 1390-talet pågick med att uppföra katedralen i Milano, den idag näst största gotiska kyrkan i världen, märkte dess konstruktörer att något inte klaffade gällande byggnadens hållfasthet. Man lät tillkalla experter från hela Europa för att åtgärda dessa problem, bland annat en viss berömd Heinrich Parler som ritat katedralen i Prag. Denne Parler lät meddela att den bräckliga katedralen inte följde tillräckligt perfekta proportioner, om den bara enligt striktare former kunde närma sig det kvadratiska (ad quadratum) skulle resten ordna sig, eller kort sagt: bygg högre! Lyckligtvis valde man i Milano att inte följa Parlers vansinniga råd utan konstruerade istället ett system av strävpelare som stagade upp kyrkan och stabiliserade den.

En liknelse med den moderna marknadsliberalismen känns plötsligt väldigt relevant. De medeltida proportionsfanatikerna raserade nära nog de mångåriga byggnadsprojekt som med pengar, arbete och tid bekostats av stadens invånare, med hänvisning till att de egna perfekta teorierna helt enkelt inte fullföljts i tillräckligt stor utsträckning. På samma vis sysslar nutida marknadsfanatiker med att rasera mångåriga välfärdsprojekt som med pengar, arbete och tid bekostats av medborgarna, med hänvisning till att de egna perfekta teorierna måste implementeras i form av ”fria marknader”. Således får det medeltida katedralbygget stå som allegori över kapitalismen, där kvadraten/tillväxten är gudomlig och principiellt ska upprätthållas till varje pris. Detta sker genom ett lika gudomligt teorisystem som  om det visar sig inte överhuvudtaget fungera ändamålsenligt ändå inte är bristfälligt utan bara inte eftersträvat med tillräcklig kraft och övertygelse.

Källor

Robert A. Scott, The Gothic Enterprise (University of California Press, 2005 [2003])

Problemet med Kulturskaparna är tvådelat. För det första har jag och många med mig ofrivilligt blivit indragna i denna lobbygrupp enbart i egenskap av medlemmar i någon av de organisationer som deltar, med andra ord har medlemsorganisationerna i Kulturskaparna inte rådfrågat sina egna medlemmar. För det andra är det på många sätt svårt eller omöjligt att inte vara medlem i någon av dessa medlemsorganisationer om man överhuvudtaget – ironiskt nog – har en förhoppning om att få ekonomisk ersättning när ens verk utnyttjas kommersiellt. Jag ska gå igenom dessa två problem i tur och ordning, men först ska jag ge min personliga syn på vad som är uppåt väggarna fel med Kulturskaparna redan från början.

En grundläggande felaktighet i Kulturskaparnas utspel är förstås att de låtsas som att alla nämnda yrkesgrupper delar en och samma syn på sitt eget material, användningen av det, betalningen för det och återanvändningen av det. Det räcker med att konstatera att många skapare av film och musik – de två sfärer jag har mest erfarenhet av – är helt okej med att deras verk sprids fritt på nätet för att denna enhetliga bild av ”upphovsrättsinnehavarnas intressen” ska krackelera. Det är givetvis ett simpelt påstående men betydligt intressantare exempel kan nämnas. Vid second hand-försäljning av skivor är det ingen förutom butiksägaren som tjänar ett öre, trots detta kan jag inte erinra mig ett enda fall av kritik från upphovsrättsinnehavares sida mot second hand-skivförsäljning som fenomen. Roger Wallis klargjorde under Pirate Bay-rättegången med all önskvärd tydlighet att ingen forskning har kunnat visa på ett samband mellan ökad fildelning och minskad musikförsäljning. Med exempel som dessa i åtanke ter sig därför en formulering som denna från Kulturskaparnas debattartikel som underlig:

Vägen till ökad kulturell mångfald och kvalitet innehåller utmaningen att även omvandla det ökade kulturanvändandet till inkomster som kan lägga grunden för framtidens kulturskapande. Den olagliga fildelningen av text, musik och bild innebär att det blir svårare för kulturskapare att få betalt i proportion till användningen av deras verk.

Att ”kulturanvändande” måste omvandlas till inkomster för att kulturell mångfald och kvalitet ska kunna uppstå är ett så fullständigt absurt resonemang att jag inte vet om jag ska skratta eller gråta. Alla som överhuvudtaget använder internet till något annat än att debattera på svd.se vet att världens största mångfald av kultur finns där, till stor del skapad genom kopierandet, återanvändandet, remixandet och hackandet av tidigare existerande ”verk”. För att inte tala om den oerhörda mängd ”originalmaterial” som redan från början skapas utan inkomst och sprids och används utan krav på ersättning. Detta sker t.ex. i form av blogginlägg (har knappt hört talas om bloggare som tar betalt av sina läsare), fria ljudarkiv och Creative Commons-licensierade bilder, för att använda de tre kategorierna text, musik och bild som nämns i citatet ovan.

För att uttrycka det kortfattat: fritt material och kopiering är grundförutsättningar för dagens mångfald av kulturyttringar. Huruvida fri kopiering också gynnar de allra flesta upphovsinnehavare är i sig en intressant diskussion där jag vet precis var jag står, men jag lämnar denna åt sidan för tillfället.

Kulturskaparna ligger dock betydligt längre fram än många andra märkliga lobbyorganisationer inom upphovsrättsträsket när de konstaterar att:

Lösningen på fildelningsfrågan är inte i första hand polisiär. Vi i Kulturskaparna är överens om att en ensidig satsning på kontroller, som kan uppfattas vara integritetskränkande, inte är en hållbar väg.

Däremot kan man ifrågasätta om fildelningen verkligen är en ”fråga” och framför allt vad en ”lösning” innebär i det här fallet. Fildelning är många saker, en praktik, ett teknologiskt paradigm, ett synsätt. Citatet antyder enligt min tolkning att lösningen på fildelningsfrågan är att fildelningen upphör. Så kan givetvis aldrig någonsin ske.

Lite mer konkret menar däremot Kulturskaparna att dessa lösningar handlar om följande:

Vi i Kulturskaparna tar nu vårt ansvar genom att ställa oss och våra rättigheter till förfogande. Vi förespråkar en rad olika lösningar som bygger på avtal och licenser, exempelvis nya avtalslicensmöjligheter i upphovsrättslagen och lagliga streamingtjänster.

Att det idag skulle finnas några som helst hinder för alternativa licenser (jag har redan nämnt Creative Commons) eller olika streamingtjänster (branschens gullebebis Spotify tycks överleva) kan jag inte se, än mindre varför det skulle behövas en ny lobbyorganisation för att åstadkomma detta. Det är bara att skapa licenser, det sker inom open source-rörelsen hela tiden, eller utveckla tjänster för vilka syften man nu än må ha. Om man verkligen tror att dessa metoder är ”lösningen” så är det snarare ett problem med ytterligare en mellanhandsorganisation som ska ha sitt finger med i spelet. Rimligare vore snarare att alla som vill tjäna pengar på sina upphovsrättsinnehav sluter avtal direkt med slutanvändarna, även om det är svårt att definiera exakt vilka dessa användare är. Detta för oss in på frågan om vem som representerar vem, nämnda problem nummer ett.

Tydligen ingår jag nämligen i de där 50 000 personerna som Kulturskaparna säger sig representera, vilket är djupt beklagligt eftersom jag inte delar deras syn överhuvudtaget och aldrig skulle skriva under på den debattartikel som nu publicerats. Att jag ändå får min talan förd av Kulturskaparna beror på att jag är medlem i en av deras medlemsorganisationer, STIM. Däremot har STIM inte tillfrågat mig eller några andra av sina medlemmar huruvida vi står bakom initiativet Kulturskaparna eller deras artikel. Jag utgår från att detsamma gäller i alla de övriga 25 organisationer som undertecknat artikeln, jag vet med säkerhet att varken medlemmar i Svenska Journalistförbundet eller SAMI fått godkänna innehållet i texten innan publicering. Detta är organisationer som ska tillvarata sina medlemmars intressen, men frågan är om någon konsensus egentligen finns kring vilka intressen dessa är.

Vi rör oss in på del två av problemet, enligt mig den minst diskuterade men mest intressanta aspekten, nämligen att medlemskapet i STIM och många andra intresseorganisationer är ett tvång idag. Jag ska hålla mig till STIM för att det är det enda jag har egen erfarenhet av men problematiken är egentligen mer generell.

Den ersättning som betalas ut när en låt spelas i radio eller teve hamnar alltid hos STIM eftersom det är med denna organisation som mediaföretagen har sina avtal, därefter betalar STIM ut ersättning till sina medlemmar i enlighet med spelningsfrekvenser. Egentligen är det aningen mer invecklat, men detta är principen. Detta betyder bland annat att om man spelas i radio men inte är medlem i STIM så kommer radiostationen ändå betala pengar till denna organisation, som då fördelar pengarna mellan sina medlemmar. Detta på grund av att t.ex. Sveriges Radio inte sluter några enskilda avtal direkt med upphovsinnehavare överhuvudtaget. Som kompositör/musikskapare står därför valet mellan att antingen vara medlem i STIM eller inte få en spänn i ersättning.

Det här hade inte varit ett särskilt stort problem om STIM bara varit en administrativ organisation som enbart ägnade sig just åt pengatransaktioner och tillhörande avtal. Nu råkar det dock vara så att STIM också är en lobbyorganisation som tar ställning i allsköns frågor kring upphovsrätt och annat, där några garantier för att de representerar sina medlemmars åsikter uppenbarligen inte finns.

Faktum är att man som medlem i STIM lämnar bort en stor del av sina rättigheter, något som skapat förvirring bland många nyanslutna. Det är t.ex. fortfarande oklart huruvida jag som medlem får lägga ut mina egenkomponerade, egensinspelade låtar på MySpace. Från medlemsavtalets första paragraf:

Den anslutne upplåter på STIM sin ensamrätt att ge tillstånd till […] överföring till allmänheten, offentligt framförande samt att inspela, överföra, mångfaldiga inspelning av och sprida (nedan kallat inspela) alla sina existerande och framtida musikaliska verk med tillhörande texter […]

Med andra ord är det efter anslutning till STIM inte längre upp till mig att ge tillstånd till användning av material jag skapat, vilket förstås är så oflexibelt det kan bli. Om jag t.ex. vill ta olika mycket i ersättning beroende på användarens ekonomiska status (läs: låta nollbudgetfilmare använda min musik gratis men tvinga SF betala miljonbelopp för samma material) så är detta inte praktiskt genomförbart eller juridiskt sett tillåtet. Det är enligt medlemsavtalets tredje paragraf heller inte tillåtet att sluta enskilda avtal vid sidan av STIM:

Det åligger den anslutne: […] att icke träffa någon överenskommelse som strider mot detta kontrakt eller mot STIMs stadgar och fördelningsregler […]

Som filmregissör- och producent har jag och mitt produktionsbolag haft det betydligt lättare. Nyligen sålde vi en film till SVT vilket i praktiken går till så att vi efter färdigt avtal levererar dem ett material enligt vissa tekniska specifikationer och fakturerar en överenskommen summa. SVT får materialet, pengarna landar utan mellanhänder på vårt konto. Med tanke på den oerhörda volymen musik som spelas i radio varje dag skulle ett sådant förfarande givetvis inte fungera som ersättningssystem för radiospelningar, men min poäng är att i fallet SVT har vi åtminstone kunnat göra en överenskommelse som i så stor utsträckning som möjligt passar båda sidor. I fallet Sveriges Radio är förmodligen endast STIM helt nöjda med systemet.

(Musiken som används i filmen, som är komponerad av mig, faller förstås tillbaka in i STIM-fällan. Hade jag inte varit medlem i STIM hade jag inte fått ersättning för denna när filmen sänds i teve, trots att det är vår egen film och avtal finns med SVT. Det hade på intet vis varit svårare för SVT att baka in ersättningssumman direkt i vårt avtal eftersom de vet precis hur stor denna summa är. Vi hade sluppit STIM helt och hållet och alla hade varit glada och nöjda. Men regler är regler.)

Bättre vore en på alla tänkbara sätt neutral insamlingsorganisation som bara ägnade sig åt just insamling och hölls sig borta från den här intresseorganisationsbiten. Ännu bättre vore om t.ex. Sveriges Radio kunde sluta avtal med andra organisationer är STIM, då skulle jag kunna överlåta på t.ex. mitt eget produktionsbolag att driva in ersättningar. Det skulle förmodligen vara bra för STIM att konkurrensutsättas i vilket fall som helst, inte bara med tanke på deras mossiga syn på upphovsrätt utan också på deras notoriskt dåliga hemsida och oförmåga att svara på e-post.

Kärnan i problemet är att jag för att kunna få ersättning för användningen av mitt material måste ansluta mig till en organisation som jag anser motarbeta mina egna intressen och som mot min vilja och utan mitt medgivande för min talan i politiska frågor. Att gå ur denna organisation leder inte bara till utebliven ersättning för egen del, utan till att min del av kakan istället hamnar hos Ni Vet Vem.

Förhoppningsvis bryter inte detta inlägg mot en annan punkt under tredje paragrafen i medlemsavtalet:

Det åligger den anslutne […] att avhålla sig från handlingar som kan vara till påtaglig skada för STIMs verksamhet.

En gång i tiden satt man och gapade över bilder som den här, renderade med det banbrytande programmet Bryce som piratkopierades friskt. Det var den oslagbara realismen som imponerande, hur hemdatorn (med lite tid) kunde räkna fram något som faktiskt såg ut som berg och vatten. Varför sådana element kunde se så realistiska ut redan då, medan saker som hår och dynamiska rörelser fortfarande idag ofta känns stela, är på intet sätt en slump.

Den tidiga utvecklingen av 3d-grafiken var i stort sett uteslutande knuten till Hollywood eller det militära, varpå flygsimulatorerna drev fram forskning kring realistisk återgivning av element som återfinns just i dessa, nämligen berg, hav, växtlighet, kort sagt landskap. Därför är det heller inte särskilt förvånande att de algoritmer för att rendera berg med fraktala tekniker som återfinns i Bryce, utvecklades av forskare på Boeing.

Facit är en simulerad värld där en ojämn realism råder, vissa objekt, material och ytor har behandlats med algoritmisk kärlek sedan 1960-talet, medan andra fortfarande befinner sig på ett schackrutigt spegelkubstadium. Vad som förlänas fotorealism inom 3d-grafiken kan alltså sägas styras till stor del av militära budgetar och industriella målsättningar; detta är dagens grafikekonomi.

(Vari realismen ligger i dessa oräkneliga öar på vatten har jag idag svårt att se.)

Skulle man visualisera frekvensen hos ordet ”dramaturg” i eftertexterna i svenska filmer under de senaste hundra åren skulle en stor, elak spik börja avteckna sig runt 1980-talet, vars udd vi tyvärr ännu inte sett. Denna mystiska personifiering av den klassiska dramaturgin vars uppgift är att tillrättalägga filmmanuset i ”tydlighetens” namn, att klargöra allt som i manusförfattarens eller regissörens första vision anses oklart och omotiverat. Dramaturgen är den utslätade filmens yttersta faktor.

En berättande film får gärna använda sig av klassisk dramaturgi, problemet är bara att det ängsliga filmsverige inte är tillräckligt självständigt för att använda sig av dramaturgin som ett verktyg bland andra, utan nödvändigtvis måste göra den till dogm. Det ska tydligen finnas något slags trygghet i den ”starka berättelsen” som automatiskt medför en lyckad film, något som uppenbarligen inte är fallet, ens rent ekonomiskt eftersom de flesta svenska långfilmer inte går med vinst. Varför ekonomi överhuvudtaget skulle vara ett relevant mått på en films framgång vet jag inte, men det är oundvikligt att trilla in på detta område när man pratar om dramaturgi. För vad jag länge misstänkt och som då och då bekräftas av producenter och konsulenter (även om det fortfarande anses ofint att tala om det öppet) är att vikten av tydlig dramaturgi och en därmed lättillgänglig film är direkt kopplat till en önskan om ekonomisk framgång.

Hur som helst, resultatet av dramaturgihetsen är att alla filmer förväntas följa dramaturgins regler, även de som inte ens gör anspråk på att vara berättande i första hand. Utan att just nu fördjupa mig i den animerade filmens långa och rika historia kan det konstateras att det i animationskretsar sällan funnits några tvivel om att film kan vara konst, man skulle kunna säga att detta snarare varit normen. Därför bär också animationen ofta på ett tydligt avantgardistiskt synsätt och ägnar sig givetvis åt visuella experiment, däri ligger för min del hela fascinationen för animerad film.

När jag nyligen hemkommen efter att ha sett Johannes Nyholms oerhörda stycke filmpoesi Drömmar från skogen ramlar över följande kommentar är det inte konstigt att man blir modfälld:

Väldigt fin rent estetiskt men storyn fångar mig inte riktigt.

Den där ängsliga synen på dramaturgi har således blivit så vedertagen att även publiken efterfrågar ”story” hos filmer som alldeles glasklart arbetar med helt andra primära faktorer.

Ibland gör det ännu mer ont. Jämte Drömmar från skogen visades i samma program även vår egen film, vars manus jag skrev under en period då jag också läste den numera nedlagda utbildningen i kortfilmsproduktion på Forsa folkhögskola. Alldeles för mycket tid ägnades åt dramaturgi under den där utbildningen, särskilt med tanke på att vi ägnade oss specifikt åt kortfilm, men detta har inte varit helt tydligt för mig förrän i efterhand. Men placerad tillsammans med en så ”odramaturgisk” film som Drömmar från skogen så upplever jag väldigt tydligt hur Vapnet en gång i tiden haft mer experimentella ambitioner, men därefter pressats in i en berättarmässig mall som vanligtvis är förbehållen amerikanska långfilmsdraman. För varje år som går och för varje visning av Vapnet skäms jag alltmer över manuset, som nu framstår som filmens absolut svagaste punkt.

Å andra sidan minns jag med stolthet hur en före detta kortfilmskonsulent fick filmen presenterad för sig, rynkade på pannan och förstod inte överhuvudtaget vad vi höll på med eller ville åstadkomma. En sådan reaktion är värd att ta tillvara på, och självklart genomförde vi projektet på egen hand ändå.

Hårdvara och tillbehör

Stockholms stads samlade IT-drift kommer att övertas av Volvo IT, ett företag som inte har någon större erfarenhet av teknisk drift i kommunal eller ens offentlig förvaltning. Den övervägande faktorn som talade för Volvo IT i upphandlingsprocessen var priset, de kunde helt enkelt leverera den billigaste lösningen. Vad som kommer att ske rent praktiskt är att skolornas samtliga datorer byts ut mot nya, leasade datorer som tillhandahålls av Volvo IT. De gamla datorerna får inte säljas eller ens användas, utan ”tas över” av Volvo IT som själva säljer den utrustning ”som är värd” något och förstör (!) resten. Väldigt många skolor i Stockholm leasar redan i nuläget datorer och kringutrustning från olika leverantörer, men inte heller dessa får användas utan kommer förmodligen ligga och samla damm i ett skåp tills avtalen löpt ut. Med andra ord kommer skolorna betala leasingkostnader för datorer de inte har möjlighet att använda.

Varför får då tidigare inköpta och leasade datorer inte användas? Jo, för att i den helhetslösning som ska appliceras så är nyckelordet certifiering. All slags utrustning som ska kopplas in i skolan och dess nätverk måste vara centralt godkänd av Volvo IT, vilket förstås handlar om kvalitetssäkring, men som riskerar att orsaka en oerhörd tröghet i den praktiska IT-användningen. Det är nämligen fortfarande inte helt klart vilken slags utrustning som har dessa certifieringskrav på sig. Gällde det enbart datorer kanske det inte skulle vara ett problem, men det kan faktiskt handla om varenda pryl ner till minsta tangentbord och usb-minne. En lärare skulle alltså inte kunna plugga in sitt medhavda minne utan att först ha fått det certifierat av Volvo IT. Dessutom betalar skolan för denna certifiering, en kostnad som tas ut per objekt. Ytterligare en knivig situation som uppkommer på grund av detta faktum är följande: eftersom objektet efter denna första certifiering är godkänd att användas i hela Stockholms stad så kommer en enskild organisation (t.ex. en skola) att ensam stå för certifieringskostnaden, därefter är det fritt fram för alla andra att använda samma objekt. Hur ska det ekonomiska ansvaret fördelas mellan de olika förvaltningarna? En framåtskridande skola som satsar på IT och vill ligga i framkant kommer alltså att straffas ekonomiskt genom att behöva betala långt större certifieringskostnader än andra skolor.

Mjukvara och mångsidighet

På mjukvarusidan handlar det som så ofta om att samtliga program ska tillhandahållas av Microsoft, detta innefattar nätverk, operativsystem och applikationer. En progressiv utveckling mot öppen källkod och standardformat som bedrivits på en del skolor, och som hade kunnat ingå i en större strategi om den politiska viljan fanns, omintetgörs och ersätts av en enda kommersiell aktör.

Den skola jag jobbar på har stationära datorer med Windows i de flesta klassrum, där skrivande, surfande och liknande sysslor är vanliga. För mer prestandakrävande syften som ljud- och videoredigering finns både stationära Mac-datorer i bildsalar, samt en uppsättning bärbara Mac-datorer som kan flyttas runt efter behov. Utöver detta har också i stort sett alla lärare varsin bärbar Windows-dator för sitt eget arbete med t.ex. schemaläggning, planering, e-post, informationssökning med mera. Skolan har en egen Linux-baserad server som driver hemsida och andra tjänster, samt en Mac-server för att smidigt kunna serva alla Mac-datorer på skolan.

En mångsidighet har här växt fram under flera år, där inköp och drift av datorer utgått från de faktiska behoven och från lärares och elevers önskemål; en enda modell passar inte alla. Vill man i bilden syssla med animation så kan man välja den mjukvara som är bäst för ändamålet, oavsett vilket operativsystem som krävs. En ”gammal” bilddator kan återanvändas som skriv- och surfdator åt ett klassrum eller lärarrum som behövde en extra. Användarna (lärarna och eleverna) får jobba med det operativsystem de är vana vid, oavsett vilket det är, samtidigt som möjlighet ges att lära sig övriga system och program eftersom de finns på skolan.

Men i fallet Volvo IT så gäller det motsatta, nämligen att ett enda operativsystem och en enda uppsättning program ska passa alla.

Service och kompetens

I nuläget jobbar ungefär 250 personer med IT-drift i Stockholms stad, men enligt den bedömning som Volvo IT gör finns det i framtiden bara behov av 100 av dessa. Förvisso rekryteras dessa 100 över och får behålla sina jobb, snarare än att nyanställning sker via bemanningsföretag eller liknande, men faktum är ändå att 150 av de personer som är bäst lämpade och har mest erfarenhet av IT-driften får gå. Dessa uppsägningar är för övrigt en väsentlig post i den förväntade besparing på 60 miljoner kronor om året som sägs vara en del av syftet med hela outsourcing-processen. Man sparar alltså pengar, men den väsentliga frågan är: vad förlorar man i värde?

All service ska enligt avtalet med Volvo IT skötas av deras egna tekniker, med en garanti om att fel och problem ska åtgärdas inom 24 timmar. Det låter väldigt bra och effektivt, om det inte vore för att en sådan tidsmässig garanti är helt verklighetsfrånvänd. En godtycklig 24-timmarsgräns motsvarar inte på något sätt hur lång tid det faktiskt tar att lösa problem, och framför allt: olika problem bör lösas olika fort. För att exemplifiera:

• En äldre dator som inte används och behöver en ominstallation innan den åter kan tas i bruk behöver inte åtgärdas inom 24 timmar, det kan utan problem få ta en vecka.
• En skrivare som börjar strejka på eftermiddagen en torsdag måste i princip fungera fredag morgon för att inte orsaka kaos när veckobrev inför nästa vecka ska ut till åtskilliga årskurser under fredagen.
• En projektor som inte startar precis innan en lektion kanske måste åtgärdas inom tio minuter.

Med andra ord så tar olika problem olika lång tid att lösa, och bör också göra det utifrån en önskad prioritet. Det hjälper inte en lärare att en tekniker kan vara till hjälp inom ett dygn om hjälpen behövs här och nu. Häri ligger den överlägset största fördelen med att ha egen, fast IT-personal på en skola, nämligen att någon alltid finns tillgänglig för support. Att kunna ringa till någon i huset som kan komma och hjälpa till inom några minuter är ovärdeligt och kan i somliga fall rädda en hel lektion. Men förutom denna specialiserade hjälp så fyller supporttekniker också en annan roll på skolorna, nämligen att rent generellt lära ut IT-kunskaper till de som är intresserade eller känner ett kunskapsbehov. Support behöver nämligen inte alltid handla om ett specifikt problem som ska lösas, utan kan lika ofta handla om resonemang kring hur en viss uppgift kan utföras, hur ett visst program kan användas eller vad som ”går att göra” i klassrummen rent tekniskt.

Det här är inte bara något jag hittar på för att upphöja mig själv i egenskap av tekniker, utan det är enligt min erfarenhet ett uttalat önskemål från lärarhåll, något som ses som en stor trygghet. Många lärare jag har pratat med tycker det är till oerhört stort stöd att veta att det finns någon på plats som ”kan datorer” i största allmänhet, att veta att det bara är att ringa ett nummer för att få svar på frågor. Eller att gå med sin krånglande dator till någon på plats, få hjälp direkt, eller lämna datorn där med något slags uppskattning om när den kan vara fixad, och då kunna hämta upp den på samma ställe.

Ytterst är detta nämligen en fråga om ansvar och därför också om politik. En tekniker från Volvo IT har ansvar för att de problem som uppstår ska lösas, men där slutar också ansvaret. Som fast tekniker på en skola har du samma ansvar, men utöver det finns också enligt mig ett ansvar om att vara med och driva skolans IT-strategi framåt, bland annat pedagogiskt genom att lära ut datorer och mjukvara till lärare och elever då det behövs, och också teknisk förbättring av IT-driften genom nya lösningar och idéer. Att uteslutande använda sig av externa tekniker betyder att IT-kunnig personal bara finns på skolan när specifika problem ska lösas. Saknas definitiva personer (tekniker) att fråga om övriga saker kommer dessa frågor istället riktas till de lärare som ”råkar” vara datorkunniga av eget personligt intresse, med andra ord läggs en extra arbetsbörda på personal som ”egentligen” är lärare.

Tryggheten i att ha fasta tekniker – och med dem deras pedagogiska roll – försvinner när de sägs upp till förmån för externa tekniker. Ansvaret för skolans allmänna IT-utveckling läggs i händerna på ett helt separat, kommersiellt företag. Att detta företag skulle ha ett sådant intresse, utöver vad de i kontrakt åtagit sig, är förstås helt orealistiskt.

Ideologi

Ni anar förstås vartåt mitt resonemang lutar. En process (i det här fallet IT-utvecklingen i skolorna) som skulle kunna vara ett resultat av politisk vilja eller rentav vision, placeras istället hos ett enskilt företag på en marknad. Att Volvo IT är bättre lämpade att ansvara för den tekniska driften är inget jag personligen håller med om, men det kan åtminstone diskuteras. Att de däremot skulle vara bättre lämpade att utforma de kommunala grundskolornas IT-strategier än skolorna själva och den kommunala förvaltningen, är fullständigt absurd med tanke på den uppenbara intressekonflikten.

Beslutet att outsourca Stockholms stads IT-drift motiveras med att det sparar pengar, samt att alla skolor och övrig förvaltning kommer få en gemensam, modern IT-standard. De idag existerande 44 000 datorerna försvinner utan ersättning, pengar måste betalas för resterande leasingavtal, och certifiering måste finansieras ur skolornas egna fickor. Skolorna utrustas med toppmodern teknik, men den är inte överhuvudtaget ändamålsenlig eller anpassad efter de olika behov som finns.

Jag ser ett helt annat motiv till beslutet, ett som är helt och hållet ideologiskt, nämligen att det enligt sittande, blåa styre i Stockholm alltid är önskvärt att privatisera offentlig verksamhet. Det gemensamma ägandet ska minimeras, även i ett fall som detta där inga berörda parter verkar se några fördelar. Slagordet tycks ofta vara ”effektivitet”. Även om man ser stora fördelar med en centralisering av IT-driften hade detta inte behövt göras via ett externt företag, man hade lika gärna kunnat centralisera i en kommunal förvaltning. Men även detta osar offentlig sektor och är därför inte ett alternativ i en blå kommun. Dagens Nyheters artikel tyder på att många skolors IT-kostnader kommer att fördubblas, samtidigt som personal sägs upp. Då kan man fråga sig följande: vad hade istället en fördubblad IT-budget på varje enskild skola kunnat åstadkomma utan någon outsourcing?

Att lägga politisk utveckling i händerna på företag är kanske det mest icke-visionära man som kommun kan göra, eftersom detta innebär att helt och hållet ge upp kontrollen över den.