Elizabeth Taylor är död och jag tänker på fyra fantastiska timmar på Cinemateket då Cleopatra (Joseph L. Mankiewicz, 1963) visades i den längsta bevarade klippningen. Det är på många sätt den definitiva Hollywood-filmen: en av de dyraste produktionerna någonsin, många miljoner dollar över budget, Taylor led sjukdomar och fick läggas in mitt under inspelningen, som därför fördröjdes och flyttades från London till Rom på grund av det engelska vädrets negativa effekter på Taylors hälsa. Förflyttningen och tidsåtgången gjorde också att flera av nyckelskådespelarna byttes ut vilket ledde till att i stort sett hela filmen fick spelas in från början igen. Produktionsbolaget 20th Century Fox, ett av de allra största vid tiden, var på grund av Cleopatra mycket nära konkurs. Filmens psykopar Cleopatra/Marcus Antonius fick sin verkliga motsvarighet då Taylor och Richard Burton i och med mötet vid inspelningen inledde ett förhållande som kom att bli ett av Hollywoods mest omskrivna någonsin. Det finns inget med Cleopatra-produktionen som inte är episkt.

Märkligt nog rör sig själva filmen på ett metaplan som relaterar till just Hollywood, den kan på många sätt ses som en allegori över den hollywoodska filmproduktionens symbolik. Det finns en alldeles särskild scen i Cleopatra, där denna drottning besöker Rom och möter Julius Caesar för första gången:

En helt makalös entré som är tänkt att imponera på romarna, en uppvisning i makt och pengar som helt och hållet anknyter till den monumentalkultur som det antika Egypten var, där evighetsgörandet och upphöjandet av härskaren var helt centralt. Vi vet att både Egypten och Rom ägnade sig åt dylika skådespel för att manifestera sin ideologi och kulturella status. Men entréscenen är inte bara Egypten som inventerar sin rikedomar inför den romerska kejsaren, utan samtidigt Hollywood som inventerar sina rikedomar inför oss som biopublik. Precis som Cleopatra hade bestämt sig för att visa upp sina rikedomar, sin makt och sin vilja till det påkostade, hade 20th Century Fox bestämt sig för att visa oss precis detsamma. Möjligen också till gagn för en enorm mängd filmarbetare, som  användaren JGC1010 träffande påpekar i en kommentar till ovanstående videoklipp:

Historically accurate? I’m not so sure. But it did give work to a lot of the unemployed.

Det är förstås helt ointressant att prata om huruvida Cleopatra stämmer överens med gängse historieberättande, särskilt gällande något som ligger så oerhört långt tillbaka i tiden att bara några få skrivna källor existerar. Däremot är filmen i sig självt ett alldeles utmärkt historiskt dokument, inte över antiken och den romerska republikens sista tid, utan över Hollywoods produktionsvärden och estetik. Ironiskt nog vid en tid som ofta räknas som början på slutet för det klassiska Hollywood med sitt studiosystem och fast kontrakterade skådespelare, med kraftiga nedgångar i intäkter för i stort sett samtliga studior vilket ledde till en rad sammanslagningar och uppköp. Detta i sin tur öppnade för New Hollywood då en ny generation filmregissörer gjorde sitt inträde i den amerikanska filmsfären i något som inte direkt kan kallas en independentrörelse men definitivt ett brott med det gamla produktionssystemet.

Med andra ord är entréscenen i Cleopatra inte bara en allegori över det lyxiga Hollywood, utan också förebådande Egyptens/Hollywoods fall. Elizabeth Taylor hörde till den den gamla skolans filmstjärnor, hon var en del av den totala glamour som omgärdade hela den amerikanska filmbranschen under dess glansdagar. Taylor dog inte av en giftorm utan av hjärtsjukdom, men kommer ändå bevaras i mångas minnen som vår tids Cleopatra.

Wallace: And weakness, why do you adore weakness?

Dalí: Because in the modern physics everything is weak, every proton and neutron is surrounded of weakness, of nothing. In this moment the most fantastic thing in physics is the anti-matter. Every new physician talk about anti-matter, and Dali paint, 20 years ago, the first anti-matter angels.

Svaret passerar obemärkt och Wallace fortsätter med frågor om döden och andra, i detta sammanhang, relativt ointressanta ämnen. Så är nästan alltid fallet när konstnärer av olika slag uttalat hämtat inspiration från vetenskapen och universum, det avfärdas som lite excentriskt eller tokroligt, referenser till modern vetenskap ska inte tas på allvar utan är endast ett för stunden lustigt infall från konstnärens sida.

De två världarna får icke beblandas, vetenskapen och konsten är till naturen åtskilda och bör förbli så, mätandet och räknandet får ej appliceras på estetiken, känslorna får absolut inte behandlas med förnuft eller vice versa. Allsköns resonemang dyker upp från djupet av mina minnesbanker, resonemang om höger och vänster hjärnhalva, om predestinerade tankesätt, essentialism och nedvärderandet av humaniora. Hur vi förväntas agera efter förnuft eller efter känslor, denna handikappande syn på människan som en halv varelse! Denna allvarligt problematiska syn var något jag uppenbarligen störde mig på redan under gymnasiet, då jag skrev en poplåt som hyllade kombinationen programmering/musik som livshållning, vilket egentligen var en metafor för just förnuft/känsla som två aspekter av en hel människa:

I thought you were the one who fancied theory,
you shouldn’t be into art, that’s sick!
But what if I want to die, or cry, or make you laugh?
What if my feelings can’t be expressed through a graph?

Den moderna vetenskapen av idag framkallar bråddjupa existentiella frågor som lämnar många djupt berörda, att detta kan tjäna som viktig inspiration för konsten borde egentligen vara alldeles självklart. Men ändå stöter jag ibland på en konstsyn som säger: ”detta är bara nästan konst” så fort konstnären lämnar det trygga idéursprunget i filosofi, politik, samhälle, religion och så vidare, och istället vänder blicken mot det astronomiska och det mikroskopiska, det oändliga och det infinitesimala.

På särskilda platser i universum finns det kanske antimateria, som vid kontakt med materia gör att båda upphör att existera. Enligt kvantmekaniken kan all materia betraktas både som partiklar och vågor, och inga egenskaper hos materia går att mäta exakt utan att övriga blir otydliga. En katt kan vara död och levande samtidigt, fysikens lagar är relativa till betraktaren, tiden går långsammare ju fortare du färdas, energi och massa är helt och hållet översättbara, rum och tid är samma sak! Vi har byggt en stor maskin på jorden som är kapabel till att skapa svarta hål, vi har förflyttat upplevelsen av jaget utanför kroppen, vi har hittat vatten på månen! Kanske sprudlar universum av liv! Det är svårt att inte bli ödmjuk inför skapelsen… eller vad man nu ska kalla den, sinnet fylls helt enkelt till bredden av idéer.

Som pricken över i:et i ordet ”inspiration”, den sista spiken i kistan för uppdelningen mellan vetenskapen och konsten: den eviga sanningen, det enskilt viktigaste upphovet till konst sedan mänsklighetens begynnelse, den Ursprungliga Insikten, nämligen att vi alla kommer att dö, kanske inte längre kan hållas för sann.

En del konstnärer är förstås helt öppna med sin läggning.

(Nämnda utställning pågår förresten till den 17 januari, besök den om du inte redan gjort det.)

Filmer där datorn har en huvudroll blir alltmer sällsynta. I samma takt som datoriseringen av vår tillvaro fortgår och tekniken genomflödar allt fler delar av samhället, blir tekniken i sig själv alltmer ointressant. Det är givetvis inget nytt fenomen, en gång i tiden kunde man göra film med telefonväxeln som huvudperson, något som idag skulle vara svårt ur filmdramatisk synvinkel, även om försök har gjorts. När ny teknologi introduceras på film så handlar det däremot oftare om hur den havererar och ställer till med problem, i linje med Martin Heideggers idé om att vi blir medvetna om teknik först när den slutar fungera.

Det är därför alltid en fröjd att se filmer där teknikentusiasmen är helt ohämmad, där man känner att hela filmens tillkomst präglats av en maskinlust. Dessa filmer är som sagt få, men hittas ofta i skarven mellan introduktionen av en ny teknologi och dess allmänna genombrott. Electric Dreams (Steve Barron, 1984) är precis en sådan film, skapad samma år som Apple lanserade den första Macintosh-datorn som kom att bli startskottet för persondatorns spridning i hemmen på bred front.

Den allvarligt förvirrade arkitekten Miles bestämmer sig efter ett tips från en kollega för att skaffa en dator som kan hjälpa honom att organisera sin röriga tillvaro. Omedelbar fascination uppstår och Miles länkar ihop datorn med dörrlås, kylskåp, ljudanläggning, telefon, och i stort sett alla delar av hemmet, i en profetisk vision av Bill Gates drömhus 13 år senare. Men en incident med en flaska champagne leder obegripligt nog till att datorn blir medveten och därefter hastigt tilltar i intelligens och personlighet, likt en Kurzweilsk singularitet i liten skala.

Samtidigt pågår en ganska anspråkslös kärlekshistoria mellan Miles och den nyinflyttade, cellospelande grannen Madeline. Men när datorn (som för övrigt nu heter Edgar) i filmens första vändpunkt börjar härma Madelines cello medan hon övar, utan att hon själv vet var eller vem ljudet kommer ifrån, läggs grunden för det som kommer att bli filmens verkliga handling, nämligen ett triangeldrama mellan en man, en kvinna och en dator.

Här ringer förstås kalkonklockorna, men ganska snart inser man att Electric Dreams är skriven och producerad med total avsaknad av ironi, vilket gör den än mer anmärkningsvärd. Det som lätt hade kunna urarta i fånig 80-talsnostalgi och bristande respekt för vår vardagliga relation till teknik, blir istället en smått bisarr analys av vår känslomässiga relation till datorer och skillnaderna och likheterna mellan människans medvetande och det artificiella.

Edgar tar över mer och mer, tar sig större kontroll över Miles hem och liv, och blir alltmer galen i sin strävan efter att träffa Madeline och förstå sig på kärlek. Den medvetna datorn som manisk eller till och med psykopatisk känner vi igen från filmer som År 2001 – ett rymdäventyr (Stanley Kubrick, 1968) där den allvetande HAL tar över rymdskeppet i en missriktad strävan att säkra sin egen existens och därmed besättningens uppdrag. En berättelse som för övrigt är en symbios mellan boken och filmen i långt större utsträckning än man kan tro. Läs och se dem ihop.

Men är den här bilden av den medvetna datorn rimlig? Skulle ett sant artificiellt medvetande agera enligt nidbilden av en maskins psyke, alltså helt och hållet rationellt och med frånvaro av känslor? Om vi godtar att våra känslor är en funktion av hjärnans aktivitet så finns det inget som talar för att ett artificiellt medvetande skulle ha några särskilda egenskaper i egenskap av maskin. Det skulle snarare kunna liknas vid rasism att på det här sättet förutbestämma någon (i det här fallet en dator) utifrån vilka grundämnen dennes synapser är gjorda av. Det vore inget annat än datorfrenologi.

Då måste jag också passa på att säga att det är tråkigt att Edgar nödvändigtvis måste ha ett kön och vara specifikt heterosexuell, en fråga som även har diskuterats kring WALL-E (Andrew Stanton, 2008) och andra robotfilmer. Någon skulle för en gångs skull kunna vara mer visionär än så och istället fullfölja Donna Haraways cyborgmetafor i dess faktiska konkreta form: roboten som androgyn och därmed befriad från fasta kategorier som ”man” och ”kvinna”.

Hur människans och datorns medvetande förhåller sig till varandra blir ännu intressantare i samband med drömmar. Det finns till att börja med många olika teorier om varför vi människor drömmer överhuvudtaget. En sådan teori kallas reverse learning och beskrivs första gången av Francis Crick och Graeme Mitchison i artikeln ”The function of dream sleep” (pdf). Hela tiden tiden samlar vi på oss minnen och beteenden och vart och ett av dessa motsvaras av en viss aktivitet i hjärnan. Författarna menar då att det med tiden, på grund av hjärnans utveckling, kommer att uppstå ”oönskade” mönster av aktivitet. Det är just dessa som sorteras bort under sömnen, ett slags optimering av hjärnverksamheten, och drömmen är det tolkade resultatet av denna i hög grad slumpmässiga process.

Intressant nog påpekas i slutet av artikeln att även om teorin inte stämmer in på den mänskliga hjärnan så kan den vara användbar vid utformandet av neurala nätverk för tillämpningar av artificiell intelligens. Man kan också uppmärksamma att en liknande tanke finns bakom det som kallas cacheminne hos en dator, där processorinstruktioner som ska köras oftare än andra placeras (faktiskt rent fysiskt) närmare själva processorn.

Frågan är vilka tankemönster och beteenden en dator skulle optimera och förstärka om den själv hade medveten kontroll över reverse learning-processen. Frågan är följdaktligen om denna process kan ske medvetet överhuvudtaget eller om sömntillståndet är en grundförutsättning. Här rör vi oss in på den stora gåtan kring varför vi människor sover överhuvudtaget, om det är av fysiska/biokemiska behov så kanske den medvetna datorn inte kräver någon sömn, eller ens är kapabel till att sova.

Klassisk freudiansk drömteori är desto mer underhållande att applicera på datorn Edgar i Electric Dreams. I en mycket inspirerande och vacker drömsekvens (som hämtad direkt från demoscenen) konstruerar han den särskilt utformade tegelsten som är Miles yrkesmässiga heliga graal:

Istället för att Edgars elektriska drömmar symboliserar hans egna undanträngda önskningar och behov så uppfyller de hans ägares önskningar! Ytterligare en kul detalj är att Edgar för att inträda i denna sköna drömvärld först räknar får i en tydlig referens till romanen Do Androids Dream of Electric Sheep? av Philip K. Dick, en bok som senare kom att ligga till grund för filmen Blade Runner (Ridley Scott, 1982).

Avslutningsvis ska Electric Dreams ha en stor portion bonuspoäng för sina tematiska förtexter, som till den sjukt catchy ledmotivslåten sjungen av P. P. Arnold och skriven och producerad av discolegenden Giorgio Moroder anlägger hela filmens ton av teknoentusiasm. Både filmen och soundtracket finns på The Pirate Bay.

Ryktet säger tyvärr att en remake av Electric Dreams är i görningen, låt oss hoppas att denna aldrig ser dagens ljus.