Publicerat av Markus Amalthea Magnuson den 26 mars 2010
Kategorier: Film

Mot en modern filmrecension

Det finns en föreställning om att en filmrecensent i första hand ska vara trogen publiken och ”stå på publikens sida” vad gäller bedömningen av filmer, denna föreställning har väl sin största företrädare i Ronny Svensson. Även om inte alla lika uttryckligen påpekar detta som Svensson så är det ändå ett i mina ögon utbrett synsätt. Vad som också är dolt i detta synsätt är idén att recensenten ens är kapabel att bedöma film utifrån publikens ögon. Jag menar att denna idé är en återvändsgräns och att alla recensenter omedelbart ska upphöra med den i praktiken och istället nyttja sina stora filmkunskaper på ett mer nyanserat sätt. Recensenten bör överhuvudtaget inte ägna sig åt publikens åsikter.

Går det att ta reda på vad publiken tycker om en film? En films publiksiffra är till viss del ett mått på dess popularitet, utifrån vad publiken faktiskt tycker om den, men jag skulle vilja hävda att det är till ganska liten del. Två andra faktorer som påverkar publiksiffran i långt större utsträckning är marknadsföringsbudget och antal visningskopior. Dessa faktorer är dessutom långt mer mätbara än publikens åsikt, eftersom de är faktiska siffror och någorlunda objektiva sådana. Därmed inte sagt att mätbarhet överhuvudtaget är eftersträvansvärt i det här fallet.

Men publikens tycke går förstås att ta del av i störst utsträckning på nätet. När jag vill veta vad den samlade biopubliken tycker om en viss film kan jag titta på de samlade betygen på sidor som IMDb, Rotten Tomatoes eller Filmtipset. Vill jag nyansera betygssiffrorna kan jag ta del av den stora mängden kommentarer på dessa sidor, eller varför inte göra en sökning på Google eller Twitter? Resultatet är en mer subjektiv bild, men likväl långt mer representativ för publikens åsikt än vad kritiker och recensenter skriver.

Vilket är önskvärt, för min poäng är att:

  1. En recension bör inte försöka tala för publiken, publiken kan tala för sig själv, därför kan recensionen mer konstruktivt ägna sig åt att tala för recensenten.
  2. En recension bör utgå från filmens egna premisser, vilket bland annat handlar om att ta hänsyn till genre. Det är meningslöst att kalla en romantisk komedi ”orealistisk” eller en splatterfilm ”för våldsam”. Mer generellt är det meningslöst att mäta alla filmer efter samma måttstock, t.ex. ”story” eller ”realism”.
  3. En recensent bör inte utgå från att publiken är en homogen grupp. Olika människor dras till och uppskattar olika filmer av olika skäl, utifrån t.ex. intressen och erfarenheter. Detta är anledningen till att det inte går att säga om en film är ”bra” eller ”dålig”.
  4. Åskådarskap är en ständig förhandling.
  5. En recensent bör inte utgå från att publiken framför allt vill se nyproducerad långfilm. Att publiksiffror trots allt tyder på att så är fallet är lika mycket en fråga om tillgång (och marknadsföring) som om efterfrågan. Att få ser kortfilm beror framför allt på att kortfilm knappt visas utanför filmklubbar och festivaler, samtidigt är YouTube mer populärt än någonsin.
  6. Recensionens yttersta uppgift är därför snarare att avgöra huruvida en film är sevärd. Vad är skillnaden mellan en sevärd och en bra film? En sevärd film innehåller element som åskådaren kan få ut något av oavsett om filmen är bra eller dålig, vilket alltid kommer vara avhängigt den enskilda åskådarens utgångspunkt. En film med brutalt vackert foto kan vara mycket sevärd för någon som gillar vackert foto, oavsett filmens övriga kvaliteter, men kanske bara om manuset håller en tillräckligt hög lägstanivå för att inte sabotera upplevelsen av fotot. Detta är anledningen till att en bra filmrecensent måste vara kunnig, inte bara om filmhistoria, genre, etc., utan även om filmmediets beståndsdelar. (Ledtråd: En genialisk skådespelare kan vara värd att se oavsett vilken film han eller hon är med i.)

Det finns en mer djupgående diskussion här om vad recensentens allmänna uppgift är, utanför den enskilda filmen och recensionen. En åsikt skulle kunna vara att recensentens jobb egentligen är att öka det allmänna filmintresset. Uppgiften i en recension skulle i sådant fall alltid vara att leta fram det som gör filmen sevärd, med utgångspunkten att alla filmer är det, helt enkelt för att få så många som möjligt att se så många filmer som möjligt. Det vore onekligen en intressant metod, men kanske också oanvändbar för den genomsnittlige läsaren/tittaren, inte minst av tidsbegränsande skäl.

En annan fråga är förstås om någon skillnad finns mellan recensioner och kritik av film och vad denna i sådant fall är. Skillnaden är i mina ögon mycket enkel: om filmrecensionens uppgift är att upplysa läsaren om huruvida en film är sevärd, det vill säga ”se den” eller ”se den inte”, så är filmkritikens uppgift att diskutera film med utgångspunkten att de allra flesta läsarna har sett filmen som diskuteras. Filmkritik är därför också alltid en intellektuell process och bör förbli sådan.

Nu kommer vi till min ingång i det hela. Jag startade Barnvagnen för nästan exakt sex månader sen och har sedan dess ägnat den åt framför allt åt film- och mediakritik samt filmteori, mot bakgrund av bland annat teknologi och drifter. Även dataspel och konst har fått en del utrymme. Jag har funderat ett tag på att börja recensera filmer här, eftersom jag ändå ser en del film och ofta har något att säga om dem. Däremot tycker jag mycket av den recensionspraktik som finns åtminstone i Sverige är fullkomligt meningslös, då den utgår från precis de saker jag inte tycker en recension ska utgå från.

Exempelvis använder sig i princip alla recensioner av betygssiffror. Jag har inget emot betygssiffror, jag använder dem själv intensivt på t.ex. Filmtipset, saken är bara den att då är det för egen referens och siffran gäller följdaktligen bara mig själv. Vad en betygssiffra i en större tidning gör är att den utgår från att alla läsare har samma filmsyn och filmsmak, således bryter den mot punkt 3 ovan. Siffran ”2” eller ”5” är för mig meningslös i sig själv om det är någon annan som satt den. Ett större problem med betygssiffror är att de avråder från att läsa recensionstexten, de uppmanar till att snabbt ögna igenom samtliga recensioner på jakt efter snabba filmtips. Denna poäng fördes ofta fram av Dagens Nyheter in i det sista, varpå de plötsligt som en av de sista tidningarna införde betygssiffror. Jag tyckte alltid att detta var en dålig idé och läste därefter långt färre recensioner i denna tidning, som jag idag för övrigt inte skulle ta i med tång gjord av jod.

Jag vill formulera en vettig, sammanhängande idé kring recensionen som form innan jag själv börjar ägna mig åt den här på Barnvagnen. Det kan givetvis framstå som oerhört pretentiöst, men jag tycker det är en självklarhet. Innan jag ens startade Barnvagnen var det viktigt för mig att innehållet hade en riktning och att den tillförde något (filmteori/vetenskap på svenska) som inte redan fanns i oerhörda mängder på nätet. Vad gäller filmrecensioner på svenska är nätet fullt av dem, både i tidningar och på bloggar, jag skulle därför vilja göra något annorlunda.

Frågor för diskussion:

  1. Känner ni till några idag verksamma filmrecensenter som i text har formulerat sin syn på recensionen som form?
  2. Vad tycker ni är filmrecensionens viktigaste uppgift?
  3. Vad är skillnaden mellan filmrecension och filmkritik?

2 svar till “Mot en modern filmrecension”

  1. […] This post was mentioned on Twitter by Markus Magnuson. Markus Magnuson said: Barnvagnen firar halvårsjubileum med att vrida och vända på filmrecensionen som form, diskutera gärna! http://bit.ly/dzXn4c Nu vårpromenad. […]

  2. Sebastian Lindvall skriver:

    Markus! Kul att bloggen fortfarande lever – verkar själv ha fallit för klyschan att de flesta bloggar självdör vid halvårsjubileet.

    Wesley Morris drar en tydlig gräns mellan filmrecensenten och kritikern. Han menar mer eller mindre att filmrecensenten ägnar sig åt konsumentupplysning; det antyds inte_så_subtilt att filmrecensenten finner glädje i att producera reklamtexter/slogans/slagord (vad är bästa översättningen av ”blurb”?) som bolagen kan trycka på affischerna.

    Kritikern, å andra sidan, är den som kämpar med att förstå och placera filmen i ett sammanhang större än verket själv. Och det är väl inte unikt för Morris’ syn på filmkritiken, men något som dyker upp ett flertal gånger om man läser en bok som ”Kulturjournalistikens grunder”.

    Det behövs formulerat existensberättigande innan man börjar klaga/salutera filmkritikens död. Du har i alla fall inspirerat mig – ska sätta mig och plita ner ett manifest, mest för min egen skull. Kanske inte något jag sätter upp på kylskåpet men punkter att fästa i bakhuvudet till nästa gång man skriver en filmrecension.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *