Det här inlägget skulle egentligen handla om amatörporr, men som vanligt trillade det på med text och blev mer omfattande. Men bakgrund och historisk kontext är viktigt, så håll till godo! Det blir helt enkelt amatörporr i sinom tid.

(Plötsligt känner jag mig befläckad, som av trycksvärtan från en kvällslöpsedel.)

Vid flera tillfällen i filmhistorien har ny teknik introducerats som drastiskt förändrat villkoren för filmproduktion, framför allt vad gäller kostnaderna för att spela in, klippa och visa film. Film på 16 millimeter är ett mycket tydligt exempel.

Redan 1923 lanserade Kodak denna nya smalare filmremsa som under 1930-talet kom att användas inom avantgardistiska kretsar för diverse filmexperiment. Under andra världskriget slog formatet igenom på bredare front, framför allt på grund av att den amerikanska militären fick användning för den billiga och lätthanterliga 16mm-filmen i sitt propagandaarbete. Man kunde filma i fält, mängder med informationsfilm kunde produceras, och skolor och organisationer utrustades med 16mm-projektorer för att enkelt kunna visa filmerna.

Tekniken etablerades därmed fort, vilket kom att vara avgörande för televisionens genombrott under 1950-talet. Av samma skäl som 16mm-filmen lämpade sig för militära fältstudier och propaganda, var den också utmärkt för reportage, reklaminslag och tevefilmer. Professionella 16mm-kameror började produceras för dessa ändamål, med möjlighet att zooma istället för att alltid behöva byta objektiv, samt spegelreflexteknik för att kunna planera bilden direkt i sökaren med pålitligt resultat. Arri höjde ribban 1952 med sin lättanvända Arriflex 16-kamera som blev något av en branschstandard och Eastman skapade ny, ljuskänsligare filmemulsion vilket gjorde att man nu med framgång kunde filma under sämre ljusförhållanden än tidigare.

Men kamerorna vägde fortfarande enormt mycket. Den traditionella 35mm-kameran kunde väga uppemot 40–50 kilo och kunde därför inte alls användas utan stativ, detsamma var fallet med de tidiga 16mm-kamerorna som fortfarande vägde runt 30 kilo. Dokumentärt filmarbete försvårades på grund av kameravikten, inte bara för att det var omständigt att komma igång och faktiskt filma något med kort varsel, utan också för att de stora stativmonterade kamerorna tog mycket plats och fokus vilket gjorde att t.ex. intervjuobjekt kände sig alltför filmade. Men fram emot slutet av 1950-talet hade tillverkarna lyckats minska kamerornas vikt drastiskt; en 16mm-kamera laddad med filmmagasin kunde nu väga mindre än tio kilo.

Även ljudupptagningen vid filminspelning i fält led av problem. De tidigare metoderna för att spela in ljudspåret direkt på filmremsan (sound-on-film) var svårarbetade vad gällde synkronisering, endast under kontrollerade former (t.ex. i studio) var det möjligt av med god kvalitet spela in synkroniserat tal. Men samtidigt som 16mm-kamerorna genomgick en förvandling till att bli mindre, lättare och i allmänhet mer hanterbara, började man också spela in ljud på magnetband istället för på själva filmremsan. Det så kallade Pilotone-systemet gjorde att ljudspåret på ett magnetband och bildspåret på en filmremsa kunde synkroniseras med hjälp av elektriska impulser som skickades mellan filmkamera och bandspelare via en sladd. Denna sladd var förstås i vägen vid filminspelning och det var inte alltid praktiskt att ta upp ljud långt från kameran. Således rationaliserades detta sladdsystem bort och ersattes med ett system där de elektriska impulserna överfördes i form av radiovågor. Vid mitten av 1960-talet hade denna metod blivit standard.

För att sammanfatta: den nya 16mm-filmremsan var billigare och smidigare att arbeta med och hade dessutom blivit ljuskänsligare, filmkamerorna hade blivit mindre och lättare, och synkroniserad ljudupptagning kunde nu ske på en liten magnetoptisk bandspelare. Med andra ord kunde ett filmteam numera bestå av i princip endast två personer, en som filmade och en som tog upp ljud. Utrustningen hade dessutom blivit avsevärt mycket billigare och därför tillgänglig även för små produktionsbolag, filmkollektiv och amatörer.

Filmens tekniska utveckling under framför allt 1950-talet bäddade för en explosion av innovativ filmproduktion under nästkommande årtionde. Men istället för att gräva ner oss i franska nya vågen och direct cinema, hoppar vi 40 år framåt i tiden.

Det som kallades lätta kameror och smidig ljudinspelning på 1960-talet framstår idag som ett skämt jämfört med den digitala filmteknik som växt fram och populariserats huvudsakligen under de senaste 15 åren. En gång i tiden var en filmkamera på sju-åtta kilo ”lätt” och smidig, medan en digital videokamera idag kan väga några hundra gram. Den professionella digitala videoriggen är förstås fortfarande omfattande både i storlek och vikt, men min poäng är att vad man kunde göra med ett team på två personer, en filmkamera och en bandspelare på 1960-talet och som ansågs helt revolutionerande; detta kan idag göras av en person med en enhandshållen dv-kamera. Samma person kan dessutom icke-linjärt klippa materialet på egen hand samt visa det på skärm eller projicerat på duk. Hela kedjan från idé till färdig film kan skapas av en enda individ. 2005 fulländades distributionskedjan i och med att YouTube skapades och resten är, som man säger, historia.

Egentligen inget nytt under solen, detta är en sammanfattning av den tekniska utvecklingens betydelse för amatörproduktion av film. Men det är också bara ett sätt att se på amatörism inom filmen, det vill säga amatörismen som produktionssätt. Det finns ett annat intressant perspektiv, nämligen amatörismen som estetik.

Anledningen till detta blogginlägg var en artikel om de fem största hoten mot porrbranschen, där t.ex. piratkopieringen framhävs som en avgörande faktor. ”Piracy is the biggest single factor contributing to the economic malaise we are in. How can you compete with free?” uppger Steve Javors som är chefredaktör för porrbranschpublikationen XBIZ. Det hela känns som ett eko av vad som hävdats kring mainstreamfilm, musik och mjukvara i många år; de ledande figurerna i respektive mediers storbolag frågar sig hur man kan konkurrera med gratis.

Om vi för tillfället utgår från att piratkopiering av porrfilm helt enkelt är gratisdistribution, oavsett frågor om upphovsrätt, så begår Javors precis samma misstag som så många mediechefer gjort innan honom. Han glömmer nämligen helt och hållet att titta på gratisporrens innehåll och estetik. Anar ni hur trådarna börjar knytas samman nu?

Mycket av den porr som laddas upp på gratissidor på nätet är förstås rakt av piratkopierad, den är från början resultatet av mer eller mindre dyra produktioner av ett slag som av nämnda artikel att döma hör till en utdöende art. Men vad som också är en trend på kraftig uppgång, vilket man kan tycka att Javors borde känna till, är den nya amatörporren.

Vi pratar inte om porrproducenters taffliga försök att tuta i sina kunder ”autentiska” sexscener som i själva verket utförs av erfarna porrstjärnor med obefintlig skådespelartalang, ej heller ens om porr som använder sig av faktiska amatörer till skillnad från professionella porrskådisar. Vilket för övrigt i sig är en svår linje att dra om man inte personligen råkar känna till produktionens omständigheter.

Nej, den nya amatörporren är resultatet av billiga digitalkameror, webcams, snabba internetuppkopplingar och YouTube-kultur. Den är resultatet av nätbefolkningens vana att själva söka upp relevant material snarare än att få det presenterat för sig. Människor filmar sig själva när de har sex, utifrån sina egna preferenser, och laddar upp materialet för andra att (gratis) ta del av. Inga pengar är inblandade, trösklarna är låga, villkoren lika, och variationen på utbudet är oändlig. Den nya amatörporren är kort sagt porrens långa svans.

(Jag vet att ni fick underliga bilder i huvudet av den där sista meningen.)

Vad som har hänt kan alltså sägas vara detsamma som inom musik och film sedan 1990-talet, det vill säga att folk i allt högre grad tröttnat på massproducerat och likriktat material samtidigt som den tekniska utvecklingen gjort det allt enklare för vem som helst att producera material och göra det tillgängligt för hela världen. Porrindustrin kan liksom skivbolagsindustrin ses som en i mångas ögon onödig mellanhand som bara distanserar musikskapare från musiklyssnare. Därmed suddas förstås också gränsen mellan producent och konsument ut, men detta resonemang känner ni redan till.

Nu ska jag göra själva min poäng. Vad som tilltalar gemene man och gemena kvinna med den nya amatörporren är inte enbart att den är gratis, kanske är detta till och med av underordnad betydelse. Långt mer avgörande är att den motsvarar en helt annan estetik och egentligen ett helt annat innehåll, i den i sanning amatörproducerade porren hittar vi något nytt som porrindustrin inte kan erbjuda. Denna industri konkurrerar inte med gratis, utan med autenticitet.

För att återknyta till tidigare diskussion om produktionssätt kontra estetik: det är inte produktionssättet som är det intressanta i sammanhanget, hur mycket pengar som är inblandade, vilken teknik som använts, eller hur lätt eller svårt det var att genomföra. Det är den amatöristiska estetiken som är avgörande, ett drag som nästan vem som helst kan identifiera på ren intuition. Vi känner direkt på oss när något är fejkat på ett eller annat sätt. Anledningen till att Anton Abele eller kungafamiljen är så roliga (och obehagliga) på YouTube är ju i första hand för att man där försökt dölja professionalismen med ett tunt lager av amatörfernissa. Det helt och hållet icke-spontanta kan aldrig framstå som spontant, det är en omöjlighet.

Nyckeln är alltså att den nya amatörporren har estetiska kvaliteter som den professionella porren inte har och kanske inte någonsin kan ha. Inte nog med det, amatörporren skiljer sig också från filmen i stort: professionalism är av många uppskattat eller åtminstone inte ett problem i mainstreamfilm, men det kan (som jag argumenterat) inom amatörporr vara direkt negativt. Efterfrågan på autentisk porr för de mest spretiga smaker och preferenser går hand i hand med produktionen av densamma. Den har både produktionssättet och estetiken på sin sida, till skillnad från porrindustrin som har ingetdera.

En slutsats skulle kunna vara att det med tiden kommer bli allt mindre intressant att piratkopiera porr, eftersom den riktigt uppskattade porren skapas och ges bort gratis. Tydliga paralleller finns till open source-rörelsen, där t.ex. Firefox eller Adium inte i första hand är uppskattade för att de är gratis utan för att de är de bästa produkterna i sin kategori. De råkar bara också vara gratis.

Den nya amatörporren är inte i första hand uppskattad för att den är gratis, utan för att den är den bästa porren i sin kategori. Den råkar bara också vara gratis.