Skulle man visualisera frekvensen hos ordet ”dramaturg” i eftertexterna i svenska filmer under de senaste hundra åren skulle en stor, elak spik börja avteckna sig runt 1980-talet, vars udd vi tyvärr ännu inte sett. Denna mystiska personifiering av den klassiska dramaturgin vars uppgift är att tillrättalägga filmmanuset i ”tydlighetens” namn, att klargöra allt som i manusförfattarens eller regissörens första vision anses oklart och omotiverat. Dramaturgen är den utslätade filmens yttersta faktor.

En berättande film får gärna använda sig av klassisk dramaturgi, problemet är bara att det ängsliga filmsverige inte är tillräckligt självständigt för att använda sig av dramaturgin som ett verktyg bland andra, utan nödvändigtvis måste göra den till dogm. Det ska tydligen finnas något slags trygghet i den ”starka berättelsen” som automatiskt medför en lyckad film, något som uppenbarligen inte är fallet, ens rent ekonomiskt eftersom de flesta svenska långfilmer inte går med vinst. Varför ekonomi överhuvudtaget skulle vara ett relevant mått på en films framgång vet jag inte, men det är oundvikligt att trilla in på detta område när man pratar om dramaturgi. För vad jag länge misstänkt och som då och då bekräftas av producenter och konsulenter (även om det fortfarande anses ofint att tala om det öppet) är att vikten av tydlig dramaturgi och en därmed lättillgänglig film är direkt kopplat till en önskan om ekonomisk framgång.

Hur som helst, resultatet av dramaturgihetsen är att alla filmer förväntas följa dramaturgins regler, även de som inte ens gör anspråk på att vara berättande i första hand. Utan att just nu fördjupa mig i den animerade filmens långa och rika historia kan det konstateras att det i animationskretsar sällan funnits några tvivel om att film kan vara konst, man skulle kunna säga att detta snarare varit normen. Därför bär också animationen ofta på ett tydligt avantgardistiskt synsätt och ägnar sig givetvis åt visuella experiment, däri ligger för min del hela fascinationen för animerad film.

När jag nyligen hemkommen efter att ha sett Johannes Nyholms oerhörda stycke filmpoesi Drömmar från skogen ramlar över följande kommentar är det inte konstigt att man blir modfälld:

Väldigt fin rent estetiskt men storyn fångar mig inte riktigt.

Den där ängsliga synen på dramaturgi har således blivit så vedertagen att även publiken efterfrågar ”story” hos filmer som alldeles glasklart arbetar med helt andra primära faktorer.

Ibland gör det ännu mer ont. Jämte Drömmar från skogen visades i samma program även vår egen film, vars manus jag skrev under en period då jag också läste den numera nedlagda utbildningen i kortfilmsproduktion på Forsa folkhögskola. Alldeles för mycket tid ägnades åt dramaturgi under den där utbildningen, särskilt med tanke på att vi ägnade oss specifikt åt kortfilm, men detta har inte varit helt tydligt för mig förrän i efterhand. Men placerad tillsammans med en så ”odramaturgisk” film som Drömmar från skogen så upplever jag väldigt tydligt hur Vapnet en gång i tiden haft mer experimentella ambitioner, men därefter pressats in i en berättarmässig mall som vanligtvis är förbehållen amerikanska långfilmsdraman. För varje år som går och för varje visning av Vapnet skäms jag alltmer över manuset, som nu framstår som filmens absolut svagaste punkt.

Å andra sidan minns jag med stolthet hur en före detta kortfilmskonsulent fick filmen presenterad för sig, rynkade på pannan och förstod inte överhuvudtaget vad vi höll på med eller ville åstadkomma. En sådan reaktion är värd att ta tillvara på, och självklart genomförde vi projektet på egen hand ändå.