Servitrisen började stega iväg mot ett av långborden vid fönstren. Det var en frusen kväll i December, och världen utanför restaurangen låg liksom orörlig. Sjön smälte obemärkt ihop med den svarta himlen i en sorts sublim symbios.
“Sådär då, varsågod och sitt. Tio personer, det stämmer väl?”
Mannen tackade och satte sig ner. Han kupade sina händer och förde de emot munnen, blåste på dem och gnuggade dem emot varandra. De var grova och täckta av valkar som bar vittnesbörd om ett hårt liv. Vintern var ovanligt kall och mörk det här året, och han bestämde sig för att beställa in ett par droppar att värma sig med. Han såg på sin klocka. Halv åtta. “De bör väl dyka upp vilken minut som helst.” tänkte han.
Servitrisen kom åter med glaset, och han läppjade på det med ett uttryck av belåtenhet. “Det är då alldeles för sällan som man går på restaurang.” tänkte han, “Kanske ska jag föreslå för mina vänner att vi bör göra det här till en tradition? Det är ju inte alls nödvändigt att någon ska behöva fylla år.”

Han log stilla och blickade ut över vattnet, som glimrade i svart och vitt. Inne var det varmt och behagligt ljust och gaslyktorna lät avteckna sin föränderliga gestalt emot glasrutorna. Dörren öppnades då och då, han vände sig om var gång för att försäkra sig om att bemöta sina gäster med ett välkomnande leende. Tio i åtta, och ännu ingen bekant inom synhåll.
“Kanske sa jag fel tid?”
“Gamle Kalle är dessutom alltid sen.” tänkte han. “Men de andra? Det kan inte vara på annat sätt; jag måste ha sagt fel tid!”
Han drack mycket långsamt till en början, försvunnen var den törst som präglat hans ungdoms dagar. Numera njöt han av stillheten, eftertänksamheten.
Lugnet.
Ett snabbt “Ursäkta mig!” gav honom servitrisens uppmärksamhet.
Hon svarade honom med ett leende.
“Ni råkar inte ha fått några samtal, någon som ringt er och velat ställa in middagen?”
“Nej, inte vad jag vet, men jag kan höra efter.”
“Jag har ju nämligen ingen mobiltelefon..”
“Jag hör efter.” sade hon med ett leende.
“.. eller, jag har en mobiltelefon, men jag är så dålig på att använda den så oftast låter jag den bara ligga hemma. Du tillhör ju den yngre generationen, jag tycker mest att den tjuter och har sig och den försvinner i mina händer!”
Servitrisen lyssnade tålmodigt med ett väntande leende. Sedan skrattade hon:
“Jag förstår precis. Om du väntar ett ögonblick ska jag se efter bland de andra.”
“En sån hjälpsam flicka.” tänkte mannen drömmande.
Dörren öppnades på nytt och en liten grupp människor klev in. Förväntansfullt vände han sig om, men ingen tycktes bekant och dessutom stegade de snabbt iväg mot ett annat livligt diskuterande sällskap i andra änden av lokalen.
Servitrisen kom tillbaka med ytterligare ett glas åt honom.
“Inga samtal, tyvärr.” sade hon. “Vill ni beställa in en förrätt så länge?”
Han tackade ja till hennes rekommendation, och lutade sig tillbaka. Klockan visade åtta.

En halvtimme senare var han färdig med sin förrätt, och ytterligare droppar trillade ner. “Nu har en timme gått.” tänkte han.
Stämningen i lokalen blev livligare, sällskapen blev allt större och värmen steg. Han lossade en aning på sin slipsknut och torkade sig för pannan.
Var gång dörren öppnades vände han sig om, och ännu en timme gick. Han förblev hoppfull:
“De måste ha trott att jag menade halv tio, förstås. Sena middagar har ju blivit allt vanligare. Eller så har det väl hänt något. Nej! Nu förstår jag! De har planerat en överraskning! Så måste det ju vara. De är säkert här i krokarna och bara väntar på att hoppa fram.”
Han log i mjugg och knöt händerna framför sig på bordet.

En timme senare var han berusad. Middagsgästerna började glesna, somliga gav sig av till baren. Dörren öppnades då och då bakom honom; han vände sig inte längre om. Istället blickade han ut över vattnet och lät det liksom pryda hans inre monolog; svärta förenades ifrån tvenne håll. Allt flöt ihop i ett beslöjande mörker, allt manade till ledsamhet, allt ingav en känsla av uppgivenhet. “Gammal, ensam och rutten gubbighet.”
Han drog en suck, och bad servitrisen om att få betala.
Sedan stegade han ned mot sjön.

Vid den här tiden berättades ovanstående för mig, och jag föreslog aningen skämtsamt att vi kunde hyra in två vältränade jugoslaver och konfrontera den här Sven, för att få slut på bekymren.
Ibland måste man ta lagen i egna händer.
Vi började så småningom spekulera kring huruvida man kunde gå tillväga för att på riktigt göra sig av med äcklet.
Det skulle bli ett avskum mindre i den gyttjepöl som är mänskligheten.
Jag fick se en sida av min fru jag aldrig tidigare lagt märke till, nämligen lusten till hämndbegär och hat, och jag älskade det, och slutligen kom vi fram till att hon skulle låtsas förlika sig med hans vilja.

Det hela var inget lätt företag, han var skygg som vinden trots hans motbjudande utsvävningar, och det dröjde många dagar tills dess att han gick med på att komma på besök. Tilläggas bör att Matilda å det grövsta försökt att övertala honom, och det var som hon uttryckte det; “ingen dans på rosor”. En dag ringde det således på dörren på avtalad tid, Matilda gick för att öppna och jag gömde mig bakom en dörr med handen sluten kring en kofot.

Jag hörde hur de samtalade, jag hörde hans tunga, vidriga andning. Min puls var skyhög, min vilja hård som granit och jag suktade efter blod. Matilda, å andra sidan, behärskades av ett djävulskt lugn, ett sorts slughet. Hon var det kalla hatet inkarnerad, och hennes blodtörst var om möjligt oändligt mycket större än min.
De närmade sig rummet där jag stod, som vi hade bestämt.
Då de gick förbi dörren såg jag hans rygg, och jag störtade fram och riktade ett slag emot hans bakhuvud. Medan jag svingade kofoten slog det mig plötsligt att det kanske inte var han, det kanske var någon annan, en riktig vän till oss som bara råkat komma på besök vid alldeles fel tid. Gripen av panik minskade jag kraften och slaget blev inte så våldsamt som jag avsett. Han blev bestört, skrek till och jag såg Matilda i ögonen. Hennes ögon sade:
“Slå igen!!”
Jag förstod att allt stod rätt till, och snurrade kofoten ett halvt varv medan Sven tog ett par vinglande steg. Jag högg till igen, och träffade honom i skuldran, kofotens spets träffade honom och skar in i hans kött, med just den delen man använder för att dra ut spik.
Matilda gav ifrån sig ett skratt.
Sven (om det nu ens var hans riktiga namn) sjönk ihop på golvet. Han såg på oss med bedjande ögon, men sade inget.
Vi sövde ner honom, satte förband på hans sår och lät honom ligga till natten, med bundna händer och ben. Innan mörkret föll spelade vi in en ljudkassett, sedan åkte vi till skroten för att slutföra vårt uppdrag.

Jag undrar vad han tänkte innan han dog.
Jag undrar om han ångrade sig.

Förhoppningsvis vaknade han i komplett mörker. Förhoppningsvis kände han friheten att kunna röra sig, dock med viss begränsning. Förhoppningsvis fann han den ficklampa vi lagt i hans ficka. Förmodligen upplevde han ren skräck.

Vi hade tvistat om huruvida bandspelaren skulle följa med honom, och det slutade med att Matilda fick avgöra hur det skulle bli. Vi lyssnade på det vi spelat in en sista gång. Min röst hördes på bandet.
“Kanske skulle du må bättre av att inte veta det jag tänker berätta, men det bryr jag mig inte om. Du kanske känner igen miljön du befinner dig i, om du upptäckt ficklampan jag gav dig. Eller?”
Jag fortsatte:
“Väggarna av plast, skårorna för hyllor. Den täta, sammanslutna konstruktionen..”
“Jag vet inte hur djupt ner du ligger, det är… svårt att avgöra.”
Man kunde höra skratt, varefter jag sade:
“Jag har stängt kylskåpet med spännband, så du behöver inte bekymra dig för objudna gäster.”
Ett lågmält, hånande skratt fick utgöra slutet på meddelandet.
Med ett brusande klick började musik att spelas, en annan inspelning gjord från radio långt tidigare. Jag spolade tillbaka bandet, och lade det i handen på Matilda.

Jag visste att det skulle leda till detta. Han lämnade ett sista vittnesmål på bandet. Också det visste jag att han skulle göra.
Mellan dessa väggar ler jag i tillfredsställd tystnad, och tänker för mig själv:
“Det var värt det.”
Jag förstår bara inte varför min fru fick gå fri.

En man stegade mot Malin, tunga och trötta steg. Steg som vittnade om flera års ångest och förtvivlan. Kanske var mannen hemlös och utfattig? Kanske var han bara inte tillfreds med sitt liv? I vilket fall som helst var han full av skit, och han tänkte helt bestämt förstöra unga Malins köpglädje. Förmodligen inte medvetet, men i alla fall med gott samvete. Det var så här han sade till Malin: “Din smutsiga lilla sak, lägg av det är uppnosiga leendet om du vill leva ett långt liv!” En sådan oförskämdhet går inte obemärkt förbi, vet vi som läsare. Även Malin hade känsla för sådana saker, och gav mannen en redig smäll på käften. “Du ska inte stå i vägen för mig och min vilja!” utropade hon medan hennes kraftiga knytnävsslag regnade över mannens anlete. Blodet forsade i strida floder.

Sådan var Malins person. Inget fick stå i vägen för hennes kommersialiserade nycker, vare sig det var dag eller natt. Malin var en god kund, en medveten konsument, en vacker kvinna. Samhället kan se ut så i vissa fall, och vi andra får stå och se på. Tur för oss att hon bara är rent fiktiv, annars hade vi alla legat i rännstenen med blod i mungiporna och skrikit om nåd. Malin visar tyvärr ingen nåd, för Malin är en tänkande människa.

Min lilla stuga ligger utposterad högt uppe på en kulle, dit inga bilar når. Jag har inte haft gäster sedan sjuttiotalet.

Min hela familj omkom i kriget, då jag som yngling flydde hit. Ibland besöker jag byn för att inhandla ris, potatis, växter och kött, men i övrigt ser jag till att undvika allt mänskligt liv. Jag trivs bra här. Allena, mitt i natten, i min stuga.

Jag sitter ensam i min stuga, och skriver. Musiken dånar i mitt huvud. Jag vaggar sakta av och an, men jag trivs här. Så här har jag levt så länge jag kan minnas, och så kommer jag också att dö.

Jag gillar inte att städa kvarten, för på golvet finns det kryp. Längs med väggarna ligger de. Förr i tiden hade jag hit en kärring som städade, när det blev för svårt, men på de små smutsiga kronor jag lever har jag inte längre råd. Krypen får därför göra mig sällskap.

Jag sitter ensam i min stuga, och skriver. Musiken dånar i mitt huvud. Jag vaggar sakta av och an.

Därför kände han sig vemodig. Mycket hade hänt på senaste; han hade nyligen gjort slut med sin flickvän och dessutom tyckt att det verkade vara en bra idé från början. Hon hade träffat en annan karl och hoppat i säng med denne ögonblickligen utan att rikta en tanke åt stackars Kamsha som nu satt med sin leverpastejmacka och rörde sorgfyllt i sin kaffekopp med världen i åtanke och en hel del händelserika upplevelser i bagaget, av vilka somliga var av fruktansvärt skräckinjagande karaktär. Det slog honom plötsligt att han trots alla de upplevelser han haft, aldrig hade dödat en annan människa. Efter ett par minuters eftertanke och med tankarna lika sprudlande som hans sinande kaffe, valde han att ställa sig upp och vandra fram till whiteboard-tavlan som han hade hängandes på väggen. Då han närmade sig tavlan iakttog han den mycket varsamt, och satte därefter vardera hand på var sida av tavlan, varpå han häktade av den från den krok som hängde på väggen och höll upp den i någon form av skämtsam posé, varefter han lutade tavlan mot golvet och därefter betraktade det skåp som märkligt nog satt insprängt i väggen bakom tavlan.

Han hade alltid varit en hederlig individ, så länge han kunde minnas, och hade aldrig haft några tankar på att använda det gevär som låg gömt i skåpet för något annat syfte än att skjuta prick. “Men, å andra sidan,” tänkte han, “så kommer jag förmodligen inte ångra detta. Fuck it.” och sedan vred han på kombinationslåset, som varefter han inpräntat var siffra gav ifrån sig ett högljutt “Klick!”. Han log och log och log och kunde aldrig sluta le; det skimrande Vapnet log tillbaka och han plockade fram det för att känna närmare på det. Avtryckaren satt där den skulle sitta, siktet verkade fortfarande korrekt inställt sedan han varit på skjutbanan sist (vilket var för cirka två veckor sedan), och därav gjorde han den fullständigt korrekta iakttagelsen att det faktiskt skulle gå att ta livet av en och annan sorgsen individ i vårt kalla, fruktansvärda samhälle med just detta gudomliga vapen. Leendet blev bredare och bredare och slutligen skrattade han högt, Kamsha, då han höll geväret i sina händer och betraktade sig själv i spegeln.

Dagen efter fann han sig gråtandes på tunnelbanan. En tår, en himmel och varken mer eller mindre där emellan gjorde sig påmind; han torkade svavlet från ansiktet, drog ner mungiporna och klev av vid stationen där han på förhand visste att det fanns en välsorterad vapenbutik som knappt erhöll annat än Mord med stort M. “Fuck it.” tänkte han då han slog upp den bjäller-försedda dörrjäveln och trampade in med sina militärkängor. Rakat hår, rakad kuk och en hejdundrans jävla näsa väntade honom strax bakom kassan. Detta visste han förstås inte; men han antog det. “Jag skulle vilja kika på era kikarsikten.” sade han kallt och bestämt, varefter han leddes fram till en monter vid vilken herrens sköna don fanns samlade. Han iakttog de varsamt. Sedan pekade han på siktet med störst okular, varpå han sade: “På vilket avstånd är det rimligt att använda ett sikte av den här typen?”
Svaret dröjde, men blev slutligen “Säg… Femhundra meter för godtycklig precision.”
“Det duger.” sade Kamsha, varpå han klev ett steg närmre det storkukförsedda butiksbiträdet. “Dessutom luktar du vårblom.” sade han. Han fick ett leende till svar och därutöver en räkning på niotusen kronor, något som han gladeligen accepterade utan förbehåll. Det förhöll sig nämligen så att räkningen blev ettusen kronor billigare än vad han hade förmodat. Något sånär omskakad och med ett pirr i magen klev han med snabba steg ut på gatan, varpå han i rask takt marscherade hem. Väl hemma plockade han fram sin älgstudsare och monterade på kikarsiktet.
En timme efteråt befann han sig på skjutbanan, dock inte ensam, till hans stora förtret. En yngre man låg tio meter bort, vapenbestyckad och koncentrerad som en buffel i extas. Det tycktes som om tusen projektiler färdades in i oändligheten under den halvtimme som passerade i det drömlika tillstånd som utgjorde deras samstämmiga vapenmelodi.

BANG
BANG
…
BANG

Slutligen reste sig Kamsha och började sakteliga röra sig mot utgången. “Du,” sade den yngre mannen (och det bör noteras att detta var de första orden som denne man överhuvudtaget uttalade inför Kamsha) “du skjuter som en Gud.” Kamsha log. Varje nerv i hans frustrerade kropp vibrerade av välmod. “MAKTEN,” tänkte han, “MAKTEN.” Det han sade var dock något annat: “Tack, du är inte så dålig du heller.” När han gick därifrån betänkte han hur den yngre mannen beskådat hans tavla i sin kikare, fullkomligt erigerad och avundsjuk. Kamsha njöt därefter av tanken att få placera en blykula mellan ögonen på denne yngre man och varje yngre man han överhuvudtaget kunde hitta. “De är alla ett gäng äckliga kuksugare.” tänkte han, i samma stund som han plockade bort slutstycket från geväret och lade det i en separat väska vilken han bevarade under bilsätet under hela färden hem. På vägen hem lyssnade han på “Fear of the Dark” och önskade att han kunde ha kört mot rött vid precis varenda jävla övergångsställe han passerade. Han hejdade sig dock ideligen; risken var för stor och han hade ett mål i livet, ett mål som var fullkomligt fastsprängt i hans medvetande. Tusen sekunder senare var han hemma.

Dagen efter tog han en lång, uppfriskande promenad. Då han gick förbi några bostadshus som låg nära ett stort grönområde bestämde han sig för att kika in i någon av dess trappuppgångar. Turen var med honom, ty just då tanken slog honom kom en brevbärare och gjorde sig införstådd med begreppet välvilja i det att han öppnade dörren och dessutom höll den öppen åt Kamsha, som för övrigt redan kollat in den balkong han var villig att få åtkomst till. Han vandrade upp ett par våningar, och ringde sedan på dörren. “Det måste vara den här lägenheten.” tänkte han. Sedan upprepade han högt: “Det måste vara här.”
Tusen människor öppnade dörren. Åtminstone kändes det så för Kamsha. En äldre man, i 55-årsåldern stod plötsligt och betraktade honom. “Jaha, och vad vill du då?” sade den äldre mannen. Trots att Kamsha kände fruktansvärd avsky inför denna hemska skapelse, så ärrad av livet att det saknade motstycke, arbetade han ihärdigt för att skapa ett förtroende hos den äldre mannen.

Slutligen kom han in, i form av skadedjursbekämpare. “Tusen insekter, tusen sjukdomar, inte en tråd kvar i kläder, inte en fräsch bit mat kvar i skafferiet.” var hans ledord, och han kände innerligt hur det träffade såväl hans känslor som den äldre mannens. Den äldre mannen mumlade ihärdigt och äcklet spred sig hos Kamsha. Han bad slutligen att få gå ut på balkongen: “Jag måste se efter hur pass stora möjligheterna är för att överhuvudtaget kunna vädra den här lägenheten efter sanering.”

Väl på balkongen spejade han efter en plats ifrån vilken han visste att han skulle ha möjlighet att kunna döda den äldre mannen, med en blykula som skulle komma att färdas i ungefär fyrahundra meter i sekunden och slita sönder varenda spår av hjärnaktivitet som om det vore sand som han kunde sparka åt vilket jävla håll han ville. “Du..” sade han, “vi har utvecklat en speciell typ av apparatur, just för sådana här tillfällen.” Den äldre mannen svarade: “Jaså, jaså, jaså jaså jaså jajajajajajaja jaså jahaja jahaja javisst visst självklart jovisst får det för övrigt vara en kopp kaffe, unge man?” Kamsha tackade förstås Ja.
“Det är nämligen såhär,” började han, efter den första klunken kaffe, “ att som du säkert vet… så blir skadedjuren mer aktiva om natten, då det är mörkt ute.”
“Jahaja, jaså jovisst det kan man ju tänka sig visst jag ska se om jag har en kaka eller två som du kan få till kaffet, jojo man han ju blivit lurad förut men jag ser ju på dig att du inte är någon lurendrejare, så det kan de minsann behålla för sig själva, för du ser Marit, hon var en fin en hon, hon var en fin en.” Kamsha hatade och hatade och älskade det, och han sade: “Så.. innan jag går sätter jag in en gasgenerator i ditt hem, och ungefär klockan 23 ikväll kommer den att spruta ut gas, just för att de små krypen kommer fram då (här stämde den äldre mannen in: “De små krypen, haha, de små krypen jovisst jovisst precis va.”) och precis då vill jag att du ska gå ut på balkongen, för annars kommer du få i dig gas, och det vill vi ju inte, eller hur?”
“Klockan tjugotre,” upprepade mannen, “det ska ske.” Han skrattade tillsammans med Kamsha som i huvudsak gjorde det av medlidande, varefter han åt en kaka i ett svep.
“Klockan tjugotre.” sade Kamsha, “Klockan tjugotre.”
När klockan slog tjugotre stod mannen på balkongen, Kamsha låg i buskarna utmed skogsdungen med korshåret placerat på den äldre mannens bröst. Kamshas finger kramade avtryckaren och skottet avlossades; mannen föll ihop död på sin egen balkong.

En del grannar vaknade för att somna om igen, en del gick upp och tände lampan, tittade ut genom sina fönster. Någon som promenerat längs gatan såg sig omkring och sprang den resterande vägen hem.

Kamsha å sin sida plockade upp tomhylsan, luktade på den och andades ut, varefter han tog med sig allt han förbrukat och gick till sin bil. Ett andra skott hördes en halvtimme senare. Grannar tände och släckte lampor, någon sprang hem och en annan suckade högljutt i samstämmighet med sin 512:e orgasm. Kamsha å sin sida var mer nöjd än vanligt; aldrig förr hade han dödat, aldrig förr hade han varit så fri.

Mycket hade alltså hänt den senaste tiden, mestadels hade varit av den ohyggliga sorten och Bengt kände sig en aning illa till mods. Det var inte mer än tre veckor sedan som hans fru Helga hade lämnat honom, saknaden hade förstås ännu inte lagt sig och då han var som mest ledsen över förlusten av sin stora kärlek skedde också ett uppbrott mellan honom och hans son Niklas, som var tjugofem år fyllda. Det sades att Niklas arbetade med datorer, men hans far Bengt var övertygad om att det omöjligen kunde vara ett jobb för en ordentlig man, då det tycktes honom vara ett arbete som krävde särdeles liten ansträngning.

För trettio år sedan, innan han träffat sin fru Helga, var Bengt Persson storrökare, av den sorten som röker på alla möjliga sätt och vis och ständigt täcks av ett tätt rökmoln så som en slöja kring deras av röken gulfärgade hy. Helga hade med medel som vore Herren själv nog anständiga försökt att få honom att sluta, och lyckades så även med det tids nog, och sedan dess hade Bengt inte sett röken av en cigarett i sin direkta omgivning. Allt föreföll vara ett väl regisserat skådespel från Helgas sida som gjorde allt för att han inte skulle återfå sin syndiga läggning och återigen falla offer för tobaksindustrin. Hans son Niklas hade likaledes varnat sin far för att någonsin börja röka igen, och Bengt kunde bara fantisera kring vad som skulle ske om Niklas någon gång skulle se honom med en tobaksvara i sällskap.

I ett plötsligt uttryck av bottenlös förtvivlan drack Bengt upp sin konjak, gav ifrån sig en lätt suck och torkade en tår från kinden med baksidan av hans hand. Han ställde ifrån sig glaset, och kunde i ögonvrån se hur pipan på bordet med ett skimmer lockade hans uppmärksamhet, trots det höll han alltjämt tillbaka frestelsen och drog sig till minnes hur han som en ung man med goda framtidsutsikter hade hört hur man skulle gå tillväga för att på bästa möjliga sätt ta del av pipans gåvor och undvika obehagliga omständigheter i och med nyttjandet av denna. Han log stilla för sig själv på ett sätt som fick hans ansikte att framträda med en sorts tvetydighet då hans kinder ännu var fuktiga av tårarna, och han mindes sedan hur han hört att man med all kraft skulle dra in luft genom pipan i den mån det var möjligt i eftersträvan att undslippa pinsamheter.

Som liten grabb hade han förstås tagit dessa ord till sig, trots att de då inte föreföll särskilt användbara för honom. I detta läge var han glad att han fått det förklarat för sig, och vidare satte han sig tillrätta för att bereda pipan och låta den hjälpa honom i hans förtvivlan. Den senaste veckan hade han varit mycket ensam och sökt en hjälpande vän, men då han sedan flera år tillbaka hade varit en ytterst verksam cyniker och människohatare rönte han inga vidare framsteg med syftet ifråga. På detta sträckte han sig efter pipan och beredde den på lämpligt vis, för att därefter föra den till munnen.

När han placerade pipan mellan läpparna tänkte han ett kort ögonblick på sin älskade son Niklas, och i tystnad önskade han denne all lycka och välgång, likaså Helga, då han var medveten om att de efter att kvällens bestyr var avklarade skulle avsky honom högre och mer intensivt än någonsin förut. Han fuktade läpparna lite utöver det vanliga, tryckte de emot änden på pipan och tog ett långt djupt andetag, tills det inte längre gick att andas in mera. Sedan tryckte han av, för att i all evighet sluta sig till mörkret.

Och mycket riktigt stämde det han hade hört; utgångshålet blev bara ett par centimeter brett och alla hans livs tankar projicerades på väggen bakom honom i form av en röd fläck, i all oändlighet oåtkomliga för någon annan än den han varit. På detta fylldes lägenheten med en doft av bränt krut, och den länge saknade stillheten lade sig kring hans kropp för att stanna.

Ensamvargen är motbjudande halt. Hans hår är flottigt och okammat, hans tänder spetsiga och sneda.

Men springer, det gör han, för ack – vad kan han annars göra? Ensamvargen har inget val. Han springer och springer, med folkets öronbedövande skratt i huvudet likt en grammofonskiva som slagit slint.

Ensamvargen står högst uppe på den snålblåsande backen och känner de kalla isvindarna skära i ögonen, och snoret förfrysa mot kinden. Han är rakryggad, men vad gör det?

Den här världen är inte skapt för en ensam varg, han är ett missbildat misstag som moder natur inte vill kännas vid. För att överleva får han obönhörligt springa i de kalla skogarna, i jakt på en snigel eller daggmask att sätta i sig för att klara sig ännu ett par timmar.

Medan de andra vargarna lever sin föränderliga liv med kärlek och förtvivlan, står den motbjudande vargen och kikar in genom fönstret. Han drömmer sig bort till en värld där han får vara med. Men hans dröm avbryts hårt av magen som skriker likt en kackerlacka som fått sina ben bortslitna. Vargen sätter snabbt av mot horisonten och de mörka, kalla skogarna igen.

Snart gryr dagen, men vargen har inte hittat någonstans att sova. Med trötta ben lunkar han sakta runt på de kalla slätterna som kälen förstenat. Vargen orkar snart inte mer. Han vet inte hur han ska orka med en dag, och en natt till. Han försöker se bortom nästa gång han tystat sin hänsynslösa hunger, men det går inte.

En kall hammare slår till honom i huvudet. Han vaknar med ett ryck. Den tidiga morgonen har blivit sen morgon, och vargen har fått sig någon timmes orolig sömn. Snabbt så springer han med sneda ben skamset in i skogen, med den stora massans kluckande skratt efter sig.

Ensamvargen blottas, gång på gång. Han är folkets inkarnation av vrede och obeskrivliga äckelkänslor.

En ovanligt gudlös vinter stängs till sist Ensamvargens blodsprängda ögon, och hans såriga kropp täcks av snö. Han har slutat att leta.

^1: Artikeln finns att läsa här

“Vad har hänt med mig?” tänkte han. Det var ingen dröm. Sjön, en helt vanlig sjö för en bortkastad revolver, om än en aning stor, låg lugn och stilla kvar och kluckade. Ovanför vattenytan, på vilken en samling tygprover låg runtflytande och utspridda – Samsa var handelsresande – flöt den bild han nyligen klippt ut ur en tidskrift och försett med en vacker, förgylld ram. Den föreställde Olof Palme, som satt uppsträckt i pälsmössa och pälsboa, och som mot betraktaren höll upp en tung pälsmuff i vilken hela underarmen försvann.

Eftersom han var alltför illa medfaren av rostskador, var det sista man hörde ur hans mynning följande dikt:

Som ett Mockfjärdsvapen lurar jag på havets botten. Väntar. Väntar på bättre tider. En vacker dag skall någon lägga märke vid mig, använda mig för sina egna smutsiga syften. Tills dess ligger jag lågt.