Den ensamma vargen

Ensamvargen springer i mörkret. Han letar efter mat. I hemmen ligger lyckliga vargfamiljer som långsamt värms av de hypnotiskt glödande vedklabbarna i kakelugnen. Men vår ensamvarg har inget som värmer honom. Han galopperar ute i den kalla ödemarken, på tom mage.

Ensamvargen är motbjudande halt. Hans hår är flottigt och okammat, hans tänder spetsiga och sneda.

Men springer, det gör han, för ack – vad kan han annars göra? Ensamvargen har inget val. Han springer och springer, med folkets öronbedövande skratt i huvudet likt en grammofonskiva som slagit slint.

Ensamvargen står högst uppe på den snålblåsande backen och känner de kalla isvindarna skära i ögonen, och snoret förfrysa mot kinden. Han är rakryggad, men vad gör det?

Den här världen är inte skapt för en ensam varg, han är ett missbildat misstag som moder natur inte vill kännas vid. För att överleva får han obönhörligt springa i de kalla skogarna, i jakt på en snigel eller daggmask att sätta i sig för att klara sig ännu ett par timmar.

Medan de andra vargarna lever sin föränderliga liv med kärlek och förtvivlan, står den motbjudande vargen och kikar in genom fönstret. Han drömmer sig bort till en värld där han får vara med. Men hans dröm avbryts hårt av magen som skriker likt en kackerlacka som fått sina ben bortslitna. Vargen sätter snabbt av mot horisonten och de mörka, kalla skogarna igen.

Snart gryr dagen, men vargen har inte hittat någonstans att sova. Med trötta ben lunkar han sakta runt på de kalla slätterna som kälen förstenat. Vargen orkar snart inte mer. Han vet inte hur han ska orka med en dag, och en natt till. Han försöker se bortom nästa gång han tystat sin hänsynslösa hunger, men det går inte.

En kall hammare slår till honom i huvudet. Han vaknar med ett ryck. Den tidiga morgonen har blivit sen morgon, och vargen har fått sig någon timmes orolig sömn. Snabbt så springer han med sneda ben skamset in i skogen, med den stora massans kluckande skratt efter sig.

Ensamvargen blottas, gång på gång. Han är folkets inkarnation av vrede och obeskrivliga äckelkänslor.

En ovanligt gudlös vinter stängs till sist Ensamvargens blodsprängda ögon, och hans såriga kropp täcks av snö. Han har slutat att leta.

Av Håkan Waara